Minns ni Sanna i årets Big Brother? Hon har försökt begå självmord genom att hoppa 50 meter från en bro. Nu ligger hon i koma och det ryktas om att hon brutet en stor del av alla ben i kroppen. Läget är ovisst.

Personligen känner jag lite extra just för människor som väljer denna väg, dels för att min egen syster var självmordsbenägen i många år och till slut lyckades ta sitt liv 2008, dels för att jag jobbat med såna människor och plockat ner en människa som har hängt sig bland annat, dels för att jag själv mår dåligt i själen och kan sätta mig in i den ångesten som dessa människor måste uppleva när dom tar ett sånt här hemskt och avgörande beslut. Själv är jag dock inte självmordsbenägen men vi har en massa sånt i vår släkt, däremot har jag av två mediciner jag ätit fått såna tankar som biverkan och det har gjort mig livrädd.

Självmord är drastiskt och många anser det etiskt och moraliskt fel, och även mycket egoistiskt. Men människor som tar såna här beslut är sjuka och tänker inte så, dom ser bara denna utväg. Många ser sig själva som en belastning och bara gör familjen en tjänst genom att försvinna.

Än idag är det tabu att ta sitt liv och folk som överlever sina försök brukar få ett helvete genom att omgivningen ser annorlunda på dem, undviker dem och gärna smutskastar. Det gör mig arg! Även om jag inte tycker det är okej har jag en insikt i att det handlar om psykisk ohälsa och inget man i friskt tillstånd önskar. Allt handlar om okunskap och fördomar, idag borde vi vara väl upplysta tycker man men vissa människor väljer att hänga kvar i sina gamla åsikter och inte ta in ny kunskap och rön.

En fd Big Brother deltagare vid namn Vanessa Lopez som kände Sanna Redsätter har skrivit en fin text i sin blogg kring detta som jag tycker är mycket tänkvärd och håller med i det hon skriver.

Självmord är ett otroligt tabubelagt ämne fylld av skamkänslor. Men saken är den att den större delen av befolkningen någon gång till en vis grad känner att dem inte orkar finnas längre. Allting kan kännas hopplöst och ingenting ger en glädje längre, ingen förstår en och man sjunker in i en depression. Prövningar, motgångar, trycket från familjens förväntningar eller trycket från samhället kan knäcka individer. Speciellt efter att man har deltagit i en tv produktion som exploaterar individer.

Jag tycker att det är fel att media inte tar upp ämnet självmord. Det är nyttigt för dem som funderar på att ta sina liv, för at då vet dem att dem inte är ensamma. För att det är just det som dessa människorna känner, att dem är ensamma om sina känslor men det är dem inte. Jag har också funderat på självmord i tonåren.

De senaste två åren bara har jag hört talas om hur många självmord som helst, en vän till mig stod och väntade på tåget i tunnelbanan när en kvinna bara släppte sin handväska och hoppade framför tåget, helt oväntat. En vän till min syster gjorde samma sak, bara femton år gammal. Ibland när tågen strular undrar jag alltid om det är så att en människa har tagit sitt liv. En vän till mig i Malmö hoppade från åttonde vånningen och en gång hittade jag en vän hemma hos mig då hon hade gjort ett självmordsförsök. Jag fick ringa ambulansen och vara med henne på sjukhuset då hennes familj inte ville vata av henne. Men det pratas inte om det. Självmord, något som är så mänskligt.

Jag har inte bloggat på några dagar, jag har inte haft något särskilt att säga, jag har stannat upp och funderat på det stora sammanhanget. Jag mådde också dåligt under en lång period efter att jag kom ut ur huset. Faktiskt så är det så att jag bekänner för er idag att jag kom ut ur mitt skal för bara några veckor sedan. Det tog nästan sex månader för mig för att återhämta mig från big brother produktionen. Nu kan jag äntligen säga att den gamla jag är tillbaks. Men så är det inte för alla. Vissa blir förstörda.

Jag tänker och det gör så ont i mig.Visste ni att efter isvaket som vi hadde i uppdrag i huset så började jag grina av smärta, det var Sanna som kramade mig och tröstade mig. Det vissade dem aldrig. Jag undrar hur hennes liv kommer att se ut efter hon vaknar ur koman? Att falla från femtio meters höjd måste göra mycket skada på kroppen. Tänk så blir hon vanställd? Att konfronteras med media, familj och med det stora samhället kommer åter att ta knäcken på henne. Jag undrar därför om det kanske för hennes eget bästa är så att hon inte vaknar upp alls. Så att hon kan vila i fred och slippa smärtan.

Men det är fel att tänka så. Man måste konfrontera sina rädslor har jag lärt mig i livet. Något som jag har gjort ända sedan jag var liten och skulle ut till gården med vetskapen om att jag skulle få stryk för att jag var en fjolla. Man kommer alltid att vara rädd, man måste bara acceptera att rädslor är en del av livet och även när man har börjat konfrontera sina rädslor kommer man att inse att dem fortfarande kommer att vara kvar. Kom ihåg ordspråket: Att vara modig betyder inte att man inte är rädd, det betyder att man är rädd men ändå vågar. Med andra ord: alla är rädda,ALLA, låt inte era rädslor styra er.

Mina tankar går till Sanna Redsätter.

Finns att läsa här: http://vanessalopez.se/2011/october/sjalvmord.html#comment