Knän ja, dom är inte att leka med kan jag lova er.
Min knähistoria börjar en vacker vinterdag uppe i Vemdalen, jag var tio år och hade följt med min grannkompis till deras stuga. Mycket vackert ställe. Vi var ute och åkte skidor på sjön, vilket jag älskar. Längdskidor, vackert vinterväder och matsäck, det kan inte bli bättre!
VERKLIGEN!!

Allt gick som brukligt bra fast att jag ramlade en gång, framlänges på knä på skidorna, som man lätt gör, inget konstigt alls med det tyckte jag. Läkaren gissar i efterhand att jag fick MIN skada när jag ramlade så. Andra läkare menar att min skada är medfödd men att den utvecklades/väcktes till liv vid denna händelse. 

Senare på eftermiddagen var vi i pulkabacken och åkte snowracer och stjärtlapp (min favvo faktiskt). Backen vi åkte i var lång och ganska brant så när man skulle upp igen fick man gå som man gör för att få till ”traktormönster” för att inte ramla baklänges.
Detta gjorde vi hela tiden tills att mitt vänstra knä protesterar. Smärtan var obegriplig, det svartnar för ögonen och jag ramlar ihop. Allt händer så fort så jag hinner aldrig riktigt fatta, jag ramlar baklänges och skriker och åker långt ner i backen igen. Min kompis blev givetvis rädd så hon började också skrika. Kompisens pappa kommer springande och bär mig in i stugan. Ingen fattar vad som hänt mer än att jag inte kan gå på benet och har as ont. Min kompis var så söt för hon menade att hon skrikit för att hon
fick ryggskott :P
Men alla visste ju hur det låg till.
Jag tycker lika mycket om henne för det och kanske var det bara bra att hon också skrek så dom hörde oss och kunde hjälpa.

Hur som haver då, jag får hjälp att lägga på is och sen linda benet. Får värktabletter och mår ganska så bra under resten av helgen trots att jag fick hoppa på ett ben. När vi kom hem igen bar det iväg på Hälsocentralen, som fastställde att knäskålen hade hoppat ur led och det hade blivit en blodutgjutning som det så fint heter, knät hade då blivit blått och svullet. Det var då blå-svart-lila och nästan som en fotboll, i alla fall en lite mindre boll då. Jag får medicin och kryckor att hoppa på efter läkarbesöket.

Sen var hela kalaset igång. Mitt knä hoppade ur led typ minst en gång i månaden (i snitt, ibland oftare) och alla händelserna var otäcka i sig. Många gånger fick mamma hämta mig med sparken för att jag ramlat ihop i liknande situationer.

En gång ramlade jag (och vred knät ur led) med en bebis i famnen, fast det gick bra med bebisen för den skyddade jag tur nog. En annan gång ramlade jag med lillebror då vi skulle hoppa från en bro, det gick bra med honom men jag ramlade i en buske och hade svårt att få knäskålen på plats igen.
En annan gång körde en person rullstol på mitt ben på krogen och då var det färdigt igen. Det är de gånger andra varit inblandade, alla andra gånger har jag tack o lov bara utsatt mig själv för ”riskerna” med fallen som blir.

Ja, som sagt det finns många olika historier om detta.

Jag måste tyvärr tillägga att dessa händelser speglat min bakgrund minst femtio gånger och man aldrig blir nog ”normal” och kan ens ses som härdad när man slår sig på tummen femtio gånger med hammare eller föder några barn i rad (det låter helt sjuk!!) – tre gånger har faktiskt läkare sagt detta under alla mina läkarbesök att jag varit kändis, det är standard när dom läser journalen. Skulle jag gissa har jag nog varit på ett närmare ett sextiotal läkarbesök bara för knäet….

Det hela låter mysko för min del men jag funderar ju så klart när samma läkare säger ungefär samma sak flera gånger.
Tyvärr är jag inte så lättlurad utan tar det hela med en nypa salt. Det är svårt att jämföra smärta men en sak, det vet jag och det är två olika ortopeders ord som jag hört sen jag kanske träffat ett trettiotal bara ortopeder.. dessa två har jag träffat flera gånger och dom har verkligen försökt sätta ord på min smärta – i respekt till dessa och även för tystnadspliktens skull nämner jag inga namn men jag har nog fått det jag behöver. Tyvärr var jag inte tillräckligt försäkrad när det hela med knät hände plus att min pappa tömt både mitt och mitt systers konton för att kunna betala sin skulder – så fanns det inget som kunde täcka mitt handikapp som var på närmare 40%.

Men men, jag är inte bitter och deppar inte ihop.  Pengar kan inte åtgärda varken smärta, medicinska fel eller psykiskt smärta som detta har medfört.
DET kommer senare, om jag nu orkar berätta om det.
–
Ibland fick jag åka in på akuten för blodutgjutningen var så kraftig och det såg ut som tillika kändes som knät skulle sprängas. Min styvpappa skjutsade in mig ibland och det blev bestämt att dom skulle ”tappa” knät, det innebär att dom tar en hyfsat grov nål med en stor plastspruta på och sticken in på utsidan av knäskålen, där det är nästan bara ben under skinnet. Dom fick tömma sprutan två gånger i rondskålen. Det hela var väldigt OSKÖNT. 

Min styvpappa fick hjälp av sköterskan för han höll på att svimma och fick lägga sig ner.
Jag skrek väl ett tag men den var det bra. Det som gjorde mig mest förvånad var varför dom aldrig bedövade innan, såg nämligen nåt år senare efter att jag genomlidit flera lika ”tappningar” på ett svenskt program på Kanal 5 där dom filmade från olika sjukhus, det var som en dokumentär. En tjej kommer in och har gjort illa sitt knä i fotbollen dvs att hennes knä hoppat ur led. Den tjejen får två bedövningssprutor runt sin knäskål och sen tappar dom hennes. Fast det knappt ens var blått. Troligen ville dom väl att det skulle se bra ut i Tvn. :P

Knäproblemet har ställt till mycket i mitt liv, jag fick sluta åka skidor för det åkte ur led superlätt. Springa kunde jag glömma om jag ville slippa smärtan. Fick flera olika knäskydd men knät åkte ur led i alla fall. Vilket kan vara svårt att förstå men man förklarade att det skedde med sån kraft så det var inte ovanligt. Det enda som hjälpte hyfsat bra var att ha knät lindat, men jag kunde ju inte ha så jämt och ständigt. Man kan nog säga att jag led ganska så mycket av problemet eftersom jag inte kunde göra allt roligt som jag gjort tidigare, skridskor och skidor var som sagt att glömma, lika så springning och tex innebandy, basket samt orientering som också var klara favoriter. Många gånger fick jag avstå från gymnastiken och istället gå promenader.
Fan vad jag hatade dom tillslut, kände mig också extremt utanför och alla avundsjuka blickar från klasskamraterna sved i nacken. 

Fast det var egentligen inte det värsta, utan det var alla klasskompisars kommentarer. Dom var fast beslutna att jag hittade på allt för att slippa! Det kändes så elakt på något vis, då mådde jag redan dåligt över att jag inte kunde delta och jag hade en rädsla att det skull hoppa ur led för lilla minsta jag gjorde fel. Varför skulle jag vilja slippa liksom? Även om man kanske inte är super bäst på sporterna betyder det inte att man inte tycker om dom. Men det förmedlade dessa sk klasskompisar.

Minns en gång då jag blev så less, det var i åttan eller kanske sjuan, minns inte riktigt. Min gymnastiklärare där hade liksom lite ställt sig på klasskompisarnas sida och ville inte heller tro på mina ord eller ens sjukintygen jag hade med mig från sjukhuset.
Denna dag bestämde jag mig i alla fall för att vara med.
Vi skulle ha några lekar av nåt slag och jaga varandra. Alla stod i ring. Jag blir jagad och jag springer och är glad över att det verkar fungera. Alla är nog ganska så förvånade för jag inte varit med på sådan aktiviteter på väldigt länge. Rätt vad det är när jag ska springa runt en person och få skydd eller hur det nu var så händer DET! DET som inte får HÄNDA!! Jag ramlar ihop och kvider. Knät får jag tillbaka genom att sträcka ut benet efter en stund. Som jag alltid gör (ibland måste jag ”slå” tillbaka den också), folk blir förvånade och fröken springer och hämtar första förband (hum?) en snäll själ i klassen tar min hand så jag klämmer den djupt, minns jag i efterhand. TACK L-M!) Frökens lärarelev är nog den som fattar bäst av vad som händer och hjälper mig att lägga på kyla och linda. Hela lektionen blev avbruten för eleverna fick ”chock”? 

Beslut om operation av knät tas och efter viss väntan får jag hösten 1993 operera mig.
Jag längtade såå!
Vid denna tid hade alla typ glömt ”olyckan” på gympan och fortsatte att trakassera vid varje gymnastiklektion med sina blickar och sura kommentarer som hamnade som slag i magen.

Min operation gick bra och jag var så glad. Hoppade på kryckor i åtta veckor och fick åka taxi varje dag till skolan. Inte ens detta hindrade från glåporden. Man sparkade på mina kryckor och retades. Vid det här laget var jag så van så det var vardagsmat. En dag hade varit helt förjävlig och jag hade dessutom väldigt ont då för stygnen var tagna och såret hade gått upp lite. Knät hade 18 ytliga stygn och dubbelt på insidan som skulle gå bort av sig själv. En sjukgymnast jag gick hos på den tiden skulle påskynda läkningen så hon använde någon slags el-penna runt om såret, och givetvis slant hon med denna så spetsen åkte rakt i såret. AHH!

Slutade med att jag fick MRSA (sjukhussjukan) i såret eftersom den där inte var steril och jag fick äta penicillin i två omgångar. Hur som haver, just denna dagen hade jag som sagt ont för det där hade nyss hänt.
Vi skulle ha gympa och jag hade då bestämt att nu fick det vara nog!
Bad fröken att få några minuter innan lektionen började och berättade lite snabbt för henne att jag inte orkade med att ingen trodde på mina ord, längre.
–
Alla i klassen sitter i fina led på det gröna gymnastikgolvet och jag sätter mig framför alla och börjar linda upp mitt bandage, även då var benet enormt svullet och jag fick ha min styvpappas byxor på mig. Jag berättar att jag tänkte visa dom vad som egentligen döljde sig under bandaget och vad som läkarna faktiskt gjort med mitt knä.

Jag hinner inte ens ta av allt bandage förrän några killar börja tycka det är äckligt och går därifrån, några ojjar sig och mår dåligt och verkar trots allt chockade. MEN, ingen av dom kan ens be om ursäkt utan vill bara att jag ska ta bort ”det”. Fröken gör det och det känns i alla fall bra. Sen är det slut på alla dom trakasserierna och jag känner mig nöjd.

Men, även om allt detta då hade hänt var inte allt frid och fröjd, knät hoppade ur led i alla fall trots ingreppet. Skillnaden var iofs markant då det bara hände enstaka gånger per år nu istället för varje månad. Jag hoppade på kryckor mest hela min tonårstid. Tack och lov kände jag mig inte bitter för detta.

1998 fick jag operera mitt knä igen, dels hade det lossnat 25% av min knäskål under ur ledhoppningarna och dessa fragment rörde sig nu runt i knät och satte sig i vägen så jag inte kunde böja knät ibland, man skulle också ta ut de två skruvar som satt där eftersom dom då hade börjat skruva ur sig ur huden.

TACK; för att huden inte hann spricka säger jag.

Utöver dessa två saker skulle dom också försöka snygga till ärret eftersom det blev extra styggt av infektionen jag fick i det.
Den operationen gick också bra och jag var glad.
Ärret blev dock  så gott som likadant igen och nu ”pryder” det snyggt en stor del av benet. Utöver det långa ärret som är lite större än en decimeter har jag fyra små ärr vid knäskålen plus ett uppe på låret sen dräneringsslangen. 

Vad hände sen då, ja jag har levt vidare med problemet och anpassat mitt liv efter det hela. Jag saknar sporten mycket och även möjligheten att kunna springa utan att vara rädd. Mycket av min fetma kommer också in i detta eftersom jag inte alls kunnat röra på mig så pass som jag velat. Dock spelar andra delar också in i min ohälsosamma fetma.

När jag var 20 år började jag träna hårt på sjukgymnastiken för att stärka knämuskulaturen maximalt. Det blev en klar skillnad och jag gick där i ca åtta år. Mina ben blev RIKTIGT starka och senaste 10 åren har knät bara hoppat ur led 6 gånger.

FATTA MIN LYCKA!!

Jag har också mycket att tacka min underbara sjukgymnast och hans medhjälpare. Dom var underbara under hela min tid där.

Största anledningen idag att mitt knä hoppar ur led är is och halka. Så fort jag ”glider” med fötterna vill det gärna vridas åt sidan. Detta medför en enormt rädsla. Varje gång knät hoppar ur led slits massa senor, vävnad och sånt av och måste återuppbyggas så man kan inte gå riktigt på veckor. Man vill med andra ord undvika att det händer. Isbroddar säger jag bara, dom och spark har varit en sorts livlina för mig.

Samma rädsla blir också när man ska gå på hala golv eller i duschen på tex badhuset. Det känns inte roligt att måste undvika massor av saker, men vad ska man göra?

Senaste åren har jag börjat ha värk i knät på nätterna (mestadels i alla fall) och detta förklarar man naturligt efter alla ur led hoppningar och all dess ärrbildningar. Jag vet inte alls men ont är det och det är väl inte så konstigt egentligen, jag slutade räkna när det var uppe i 34st ur led hoppningar. Nu idag har jag ingen koll alls hur många gånger det hänt men det är nog mist det dubbla

Ishinna som blir när marken fryser och det inte finns någon snö, det är tamefan det värsta jag vet, då biter inga broddar, dubb eller medar på sparken. Snacka om att det är ett stort hatmoment för mig. Jag är grymt less på att vara så styr men så snart man ser på dokumentärer om människor i U-länder blir man så lycklig över ens egen situation. Det är bra lustigt ändå måste jag säga….

Här kan ni läsa kort om urledvridning: Patellaluxation
För bilder, kika här

På senare år har jag drabbats av något som heter ”flashbacks” – det innebär att jag ser korta ”filmer”/”bilder” i skallen då jag ramlar och vrider knät ur led (dock inget som hänt) eller bara ett knä som vrids ur led. Jag känner smärtan i själen och vill bara skrika ut. Vilket jag inte kan eftersom jag oftast drabbas av detta när jag tex åker bil, ser is på marken osv.  Obeskrivligt!
Ibland tror jag att jag håller på bli tokig för att detta händer titt som tätt, hösten är dessutom värsta tiden när det gäller detta samt risken för urledvridningar. Har försökt olika saker för att komma till rätta med det men inget känns fungera. Min psykiatriker menar att det är för allt trauma som varit runt olyckorna och det är det säkert men jag vill ändå bli av med det och försöka leva så normalt som möjligt med detta problem.

Hösten är för mig med andra ord bara elände. Jag är dock glad att jag är här i Norge nu, för vi har inte fått någon snö ännu och då är det mest halt på morgonen och kvällen. Isbroddar fungerar ju inte på ishinnorna eftersom det inte finns nåt att greppa i, annars hade det hela varit biff.