God förmiddag på er!

Vaknade upp förut med strålande humör. Jag har haft en skitjobbig helg men ack så rolig och överraskat mig själv rejält.

Vardagsmotionen är en stor del att förändra för min del som vid start bara orkade gå 250 steg per dygn. Den mesta fokusen hittills har jag lagt på det mentala, maten och pulsträningen men nu kändes det att även detta måste börja förändras mer effektivt. Sagt och gjort. Vi har funderat en hel del på lämpliga promenadsträckor som ska passa mig bäst och ge minst ångest osv.

J har varit och kollat runt lite osv och i lördags var det dags. Vi gick i en och en halv timme och sträckan passade mig som handsken. Först var det lite raksträcka för att bli varm, sen fyra jobbiga backar i olika lutningar och sen raksträcka i härliga skogsområden för att sen få lite nerförsbacke sista biten. Backarna var rejält jobbiga och kändes först rätt omöjliga men det gick över förväntan och jag trodde inte jag skulle ”dö” som man annars tror. Återhämtningen efter varje backe gick också väldigt fort, fortare än vad man är van.

Stegräknaren var på och när vi kom hem så kollade J och berättade resultatet. Jag skrattade och ville inte tro att det var sant, kikade och satt bara och gapade. Sen kom tårarna, av lättnad och stor glädje. Jag hade helt ovetandes överträffat mig själv och klarat det utsatta målet big time. Målet var 5000steg. Resultatet blev som bild 1 visar.

Igår vaknade jag lite senare och var helt mör och nästan överkörd, jag mådde illa hade ont i bröstet, knän och rygg. Pallrade mig upp i alla fall och gjorde mig klar. Allt kändes svårt att utföra och jag ville bara lägga mig ner igen. Men, jag hade bestämt innan att även promenera idag så jag hade inget att välja på.

Vi gick iväg med vattenflaskorna och stavarna och ganska direkt kände jag hur jobbigt det var att röra varje led, hur pannan sprängde, hur knäna värkte vid varje nedtramp och ryggen ska vi inte prata om. Tankarna började gå och djävulen på axeln började säga åt mig att vända och ge upp att det var omöjligt. Jag började försöka övertyga mig själv att jag skulle klara det hela och hur jobbigt det än skulle bli skulle jag ta mig runt.

Sen gick jag och sade till mig själv att jag skulle klara det hela och att det var så skönt och roligt och allt vad jag kunde komma på. Och helt plötsligt lossnade det! Visst, det gjorde riktigt ont även sedan och strulade med mig men jag fick kicken jag väntade på och sen flöt det bara på.

Nåt sånt här hade jag aldrig klarat för några månader, den här viljan jag plockat fram är starkare än något jag tidigare upplevt och min målmedvetenhet är stark även den. Stegräknaren stannade på ett lite högre värde igår än på lördagen, trots att det var minst dubbelt så jobbigt att gå igår än i lördags. Det kan man fundera lite över, och bara stärka sig över vilken fantastisk vilja och kämpaglöd så nu infunnit sig.

Det här är stort för mig, enormt stort och mitt självförtroende har vuxit flera centimeter.