Goddagens, blev inte så mycket bloggande igår. Städade och skurade kylskåpet igår när jag kom hem. Sen var jag helt färdig och mot kvällen kom feberfrossan. Gick hyfsat att sova vilket är superskönt, annars kan jag knappt sova alls när jag är förkyld. Men blir inte så mycket stök här i bloggen förrän jag mår bättre, nu vill jag mest ligga under täcket pga frossan.
Författare arkiv
Härliga tisdag

09:39

7 februari, 2012

09:39

7 februari, 2012
John Blund ropar

03:12


03:12

Örongodis: Moa Lignell

02:53


02:53

Efterlysning

01:54


01:54

Underbart snygg badrumsmatta

20:20

6 februari, 2012

20:20

6 februari, 2012
Ovälkommet besök påväg

19:17


19:17

Tror jag åkt på en förkylning, har sen i torsdags haft ont i halsen. J har varit förkyld i snart en vecka nu så snoret knackar nog på när som helst. Har laddat med nässpray och halstabletter. Vill bli frisk fort denna gång.
Läste i media att det är på väg tre olika influensavirus till oss som skulle nå sin kulmen vid sportlovsveckan… jag hoppas slippa den skiten åtminstone. Nä dags för en kopp med varmt vatten citron och honung.
När självkontrollen brister och hålet växer..

23:42

5 februari, 2012

23:42

5 februari, 2012
Åh jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, det ligger mycket ångest i det och jag har tänkt skriva det en längre tid nu.
För ungefär elva år sedan så började jag plötsligt domna i halva ansiktet under en bilresa. Kinden började liksom hänga, och ena mungipan. Lite som att elasticiteten i huden bara försvann från den sidan och det pirrade och kändes som sockerdricka. Jag blev rädd såklart men hade inte ont någonstans och eftersom vi befann oss i urskogen (på väg hem från Sveg) så kontaktade jag ingen läkare. Väl hemma hade det hela släppt och jag tänkte inte mer på det.
Under kommande år dök detta upp lite då och då och jag sökte hjälp. Fick träffa en j*vla tomte men det är en annan historia. Han gav mig iaf B12 eftersom jag tydligen hade brist på detta. Åt det och blev bra.. trodde jag. Sen dess har jag självmedicinerat detta och blundat och skjutit undan verkligheten. jag tog nämligen upp detta och lite andra diffusa problem för min fasta läkare senare som ville skicka mig på utredning i Umeå för Ms, Multipel skleros. En av mina föräldrar har den diagnosen sen många år tillbaka och sitter i rullstol och är helt beroende av hjälp.
Tyvärr tackade jag nej till utredningen med argument om att det inte var så farligt och skylde på olika orsaker. Jag var livrädd. I och med att jag fick veta att det fanns i släkten blev jag livrädd och har sedan varit rädd att drabbas, enda sedan vi läste om sjukdomen i skolan och sen jag träffat patienter i olika skeden av sjukdomen har det skrämt skiten ur mig.
Jag brukar inte vara den som blundar när jag blir sjuk utan vänder mig till läkare för att jag tycker man ska utnyttja den förmånen som man faktiskt har, men här har jag inte tänkt lika rationellt just pga rädsla, även om jag inte alls VET om jag skulle ha sjukdomen så skrämmer vetskapen – om det nu skulle vara så – nästan mer.
Med åren som gått har domningarna kommit tätare och även satt sig i fingrar fötter och nu senast i mun och tunga. Tack och lov har det bara suttit i någon dag och sedan försvunnit… tills för ett tag sedan.
Imorgon måndag blir det ganska så precis fyra veckor som jag haft ”tandläkarbedövning” i hela tungan, kinder och stora del av av ansikte samt en bit bak på ryggen. När det hade gått ca två veckor tog jag mod till mig och bokade tid hos läkaren. Väl där kunde man inte utesluta ms eller annan neurologisk sjukdom, utan har nu skickat remiss till neurologen. Så nu väntar jag på utredning med skräckblandade känslor, visst vill jag veta så jag kan få börja få hjälp och ta bromsmediciner om det nu skulle vara så illa men samtidigt vet jag inte hur jag skulle orka hantera en sån vetskap?
Jag vet att jag är extremt pessimistisk när det gäller detta, helt olikt mig och jag har försökt analysera mitt beteende för att vända det hela till ett sundare tänk och beteende men det är lättare sagt än gjort. Vem hanterar ett eventuellt sjukdomsbesked – som har skrämt skiten ur en halva livet – på rätt sätt?
Så här i efterhand är det lätt att sitta och gräma sig att man borde tagit chansen till utredning mycket tidigare för att kunna påbörja behandling med bromsmediciner så snart som möjligt, vilket jag givetvis gör – men vad hjälper det mig idag? jag borde vara glad att jag sökte läkare överhuvudtaget!
När jag besökte läkaren häromveckan hade jag ändå en brinnande låga inom mig att jag nog förstorat upp allt vilket drev mig dit. Att sen få höra att det ändå fanns tydliga tecken på att nåt inte stämmer och att man inte kan utesluta sjukdomen så blåstes denna låga ut omedelbart och sedan har jag liksom levt i någon sorts chock. Numera är det iskallt inombords utan den brinnande lågan.
Jag har så länge jag kan minnas haft ett hål inom mig som växer sig större och större vid alla själsligt smärtsamma händelser, och nu börjar det här hålet att bli så stort så det snart inte får plats i min kropp. Jag känner en stor sorg i detta men tårarna stannar ändå i ögonvrån. Kanske skulle trycket inom mig lättas om jag bara kunde gråta lite? Men det går inte, tårarna känns för stora för mina tårkanaler.
Samtidigt känner jag ilska, för föräldern som aldrig släpper taget om mig. Jag har skrivit om honom tidigare, vilken j*vla finne i röven han är, hur han förpestat mitt liv och hur rädd jag är för honom… Skulle jag ha ms så kommer han få hela skulden – trots att det egentligen inte är hans fel utan något helt genetiskt – men ja, det är så jag känner och jag orkar inte sitta och alltid vara snäll och så man förväntas vara.
Nu är inte ms en väldigt ärftlig sjukdom men det händer ändå, och hur sannolikt skulle det vara om att en far och sen hans dotter får samma sjukdom utan att det har ett samband….
Förresten, när jag var hos läkaren fick hon spana in mitt öra också, som jag haft nedsatt hörsel på – och då upptäckte hon att trumhinnan värkt sönder för ett tag sedan och nu höll på att läka. Alltså, det har värkt sönder flera gånger tidigare och jag kan med säkerhet säga att det känns. Men inte denna gång. Vilket säger mer om hur kraftig ”tandläkarbedövningen/känselbortfallet är.
Utöver domningarna/känselbortfall/bedövningarna/sockerdrickan/myrkrypningarna har jag yrsel, när jag lägger mig ner och blundar, är klumpig och vinglar till lite ibland. Onormalt trött och har skumheter med urinvägarna som jag haft sen liten och bara tilltagit. Jag har också haft lite synbortfall och blivit svagare i händerna. Reflexer saknar jag helt. Jag är inte sned i kroppen, men jag föredrar att sitta snett, allt annat är obehagligt.
För mycket symtom för att det skulle handla om inbillning. Tack och lov är skygglapparna borta, men kommer jag någonsin kunna acceptera läget, om jag nu har drabbas av just ms?
Om man är en pinkoholic så måste man bara ha en rosa gran! Sorry för kass bildkvalité, tagit i all hast innan, vid nedtagning.
Tyvärr syns inte den rosa belysningen så bra. Det som ser ut som mörka snören är mörkrosa pärlband jag har istället för glitter. Bilden ger ingen rättvis bild men iaf ett hum om hur det såg ut.
En bra tandkräm för oss som inte vill eller kan använda mentol är Weledas Calendula tandkräm.Tandkrämen är helt naturlig och innehåller inga tensider – så man slipper det där eländiga skummet som gör att det känns som man skurat munnen. Tandkrämen innehåller fänkål och efterlämnar en god lakritsaktig smak. 
Av kalciumkarbonat har man gjort ett mineralisk putsdel som rengör tänderna från plack vid regelbunden användning. Tandköttet stärks av extrakt från ringblomma. Även helt fri från syntetiska fluorider, så vill man undvika flour är detta ett bra alternativ.
Tack för mer nytänkande

02:18


02:18

Favoriten från första delen av mello:
Underbart att fler musikgenrer välkomnas i tävlingen. Men Torsten Flinck, han var malplacerad.
Dags att köra!

20:14

4 februari, 2012

20:14

4 februari, 2012
Onekligen länge sen jag uppdaterade här men nu är det dags.
I livet händer rätt så mycket och alla väljer själva hur mycket de vill outa sig själva för andra människor. Jag har valt att berätta om vissa delar av mitt liv här i bloggen men långt ifrån allt. Bloggen har mestadels fokus på min hälsa och vägen tillbaka till ett välmående liv, vilket den kommer fortsätta göra. Men jag kommer fortsätta att inte berätta allt i mitt liv, integritet är ändå viktigt. (Det som utlämnas på internet finns där för alltid, även om du väljer att radera det. Värt att tänka på.)
Givetvis kommer jag fortsätta att uppdatera bloggen med andra inlägg också, så det inte blir så tungt och nedstämt.
Bristen på uppdateringen handlar om min psykiska hälsa vilket ni som följer sidan redan räknat ut. jag har diagnosen Bipolär typ 2 och har både upp och nergångar som kan te sig så att jag nästintill blir apatisk och inte kan motivera mig till mitt vanliga levnadsmönster. Det tillsammans med laborerande med mediciner hit och dit har blivit anledningen till att jag inte ens kollat min egen blogg sen tidigt i höstas.
Tack och lov vänder måendet till det positiva när man minst anar och nu har jag en bra period igen. Så nu kör jag!
Nya gardiner

15:59

19 oktober, 2011

15:59

19 oktober, 2011
Har köpt några nya gardiner till nya lyan, snygga och dessutom på rea. Jag älskar rea!
Dom svarta gardinerna är till köket i jul. Gardinerna i petrol är vintergardiner till sovrummet. Dom skira gardinerna med svart mönster är sommargardin till sovrummet. Dom rosa är inte inköpta men funderar starkt på dom, till vardagsrummet.
När döden hälsar på…

19:08

15 oktober, 2011

19:08

15 oktober, 2011
God kväll folket!
Sorry för den dåliga uppdateringen på personliga inlägg, jag mår verkligen inte så som jag önskar och motivationen ligger under nollsträcket. Men en lite uppdateringen har jag skrapat mot till.
Vaknade i morse med en skum dröm som gjorde mig genomsvettig och konstig till sinnes, jag grät inte men kände ett konstigt svart hål inombords och en större sorg än tidigare. har faktiskt inte haft mardrömmar på ganska många månader nu…
(Mamma du bör inte läsa detta)
Drömmen gick ut på att jag fått uppgiften att flytta min döda systers kvarlevor till en gravkammare från en annan. Jag var tvungen att bära hennes skelett som för övrigt bestod av hennes skinn dessutom så man såg vissa av hennes anletsdrag. Jag skulle lägga hennes kropp i en kammare som hon skulle dela med Lisa Mannelli ni vet. Jag fick se även den kroppen, hennes ansikte i form av bara en skalle och hud. Inkl min älskade systers kranium inkl hud. Det hände en massa skumma grejer kring det hela som var ”oknytta” och jag var tvungen att kriga för hennes sista vila – ganska så precis som det var när hon skulle begravas IRL – då fick jag ringa en morbror och övertala honom om systers sista viloplats för att det inte skulle bli stoppat och mer bråk.
Drömmen innehöll en massa detaljer som jag inte ens orkar dra här, den var makaber, magstark och rent bisarr samtidigt som den spelade på mina känslor. Marléne vill absolut inte skrämma mig, det har hon redan talat om mig och hon har träffat mig efter sin död hur än skumt det låter och jag vet att hon inte själv var upphov till denna dröm utan något helt annat men frågan är bara vad…. Jag vet inte ens om jag vill veta. Det gav ett smärtsamt obehag som jag vill slippa – frågan är om jag måste konfronteras med det för att inte behöva gå igenom det igen…. jag väntar nog tills jag kan fråga syster om det hela tror jag.
Hon har sagt sig ha fått ro redan och jag vill gärna tro detta, men hur ska man tolka en sån här dröm.. jag blir så osäker och känner mig rädd att inte göra rätt. Drömmar ska ju ändå ha en betydelse i ens liv sägs det…. hjälp.

Postat i:
Skribent: B3tty
Taggar: 










































Sno inte utan inspireras till eget skapande! 


