Imorgon är det dags för ett läkarbesök som jag väntat länge på nu. Det gäller en utredning om bipolär.

Innan vi drog till Norge tog jag upp detta med min dåvarande läkare, att mitt mående är en ren berg och dal bana och att det är enormt svårt att leva normalt. Vi pratade en hel del och kom fram till att jag skulle få något stämningsstabiliserande, men när jag fick höra att den medicinen hade som biverkning (iofs ovanlig) att huden kunde börja spricka upp och att man då måste vara snabb in på akuten innan man blir helt hudlös, så blev jag rädd och ville avvakta det hela. Nu är det iaf dags för nytt besök angående detta, har redan gjort skattningsskalor om dels bipolär och adhd. Till 90% stämmer bipolär in, endast 20% adhd så det kan man iaf utesluta helt och hållet men det visste jag redan :p

Hur som haver, jag ska vara ärlig – jag hoppas verkligen att jag anses ha bipolär som diagnos eftersom det verkligen kan regleras med medicin. Att som idag medicinera mot depression och ångest fungerar inte, det hjälper och lindrar men man måste ju gå lite djupare känner jag, jag har ändå haft min utmattningsdepression i tio år nu och även om jag var rejält trasig och vägen är lång tillbaka så vill jag ha mer konkret hjälp nu, nu när hela min sjukdomsbild är så uppenbar.

Först när jag började fundera på denna diagnos 2006 blev jag lite rädd. Ja jag hade fördomar pga okunskap. När jag läste om bipolär hette det manodepressiv och det var då en mer extrem sjukdom. Bipolär är alltså det mer moderna namnet för manodepressiv och det finns i olika nivåer, jag är väldigt säker på att jag räknas till den ”lättare” nivån men jag kan ju bara gissa. Jag fick frågan häromdagen om jag räknas som aggressiv och då kan jag upplysa att så är inte fallet. Det som är tydligt hos mig är just berg och dal-måendet, dvs ena dagen kan jag må hur bra som helst och nästa morgon vill jag bara ge upp. Enormt energikrävande och mer komplicerat än att bara tänka kognitivt. När jag har mina bättre dagar mår jag som en prinsessa och självförtroende och kämparvilja etc strålar av hela mig. Det negativa när jag mår så bra är att jag tappar behovet av sömn, kroppen vägrar sova och jag känner ingen trötthet trots att jag kan ha städat i många timmar, gått långpromenad, tränat, organiserat och rensat med mera. Som perfektionist så blir det mer jobbigt också eftersom jag inte ger mig förrän något är just perfekt eller ja mer än perfekt ska man nog säga. Sömn måste man ju ha för att orka leva livet. Tyvärr har sömn alltid varit ett problem för mig dels har jag alltid haft ett litet sömnbehov och när det började gå utför för mig dvs att jag höll på att jobba sönder mig och ja levde allmänt destruktivt så tappade jag ju sömnbehovet helt och hållet. Sömn är ju ett behov liksom mat, dryck osv och slutar man äta eller dricka vet vi ju hur det slutar…

Imorgon är det äntligen dags för besöket hos överläkaren, nervöst men samtidigt ser jag fram emot det. Jag vill verkligen börja få ordning på saker o ting nu och komma närmare den harmoni jag strävar efter.

Jag har en rejält stark vilja nu att få ordning på saker och ting dvs hitta harmonin, börja leva för mig själv, hitta välbefinnande, bli sund och börja må bättre även fysiskt. Jag har testat många olika vägar nu och man blir lite desperat tillslut måste jag erkänna, därför är jag nu villig att påbörja en medicinering för en sån här diagnos i hopp om att få avveckla andra mediciner allteftersom.