Ett mindre roligt inlägg men jag måste ventilera för att orka andas nu.

Tänk så lite det behövs för att en skör människa ska få sina ben undansparkade. Tårar har gjort mina ögon svullna idag, som om det inte redan räckte med den svullna tungan, de dubbelt så stora händerna och fötterna som gör att jag måste krypa till toan och håller mig utan sömn. Jag vet att det är långt ifrån lätt att gå ner i vikt särskilt om man har massa sjukdomar i bakgrunden (som jag ska övervinna med min nya livsstil)  och därför behövs mycket stöd. Jag tänker inte förändra mig som person och sätt att vara, varken åsiktsmässigt, utseendemässigt eller hur jag talar, vilket röstläge jag har. Min röst är min och hur jag pratar. Jag är en godhjärtad människa och vill ingen något ont, tvärtom.

Just nu har jag inlett min livsstilsförändring och den kommer ta lång tid, precis som min osunda livsstil tog sig att skaffa – och jag behöver min omgivnings stöd. Det finns inte så många i min direkta omgivning men några få och den viktigaste personen i mitt liv, har precis hällt en kall hink vatten över mig med att ta upp att mitt röstläge inte duger. det dög inte heller att jag hamnade i en sk försökslägenhet när jag kom hem från Oslo och behövde boende fort för att jag var så sjuk och inte bara kunde köpa en.. i den bodde jag i lite mer än ett år, ca 200meter från denna person men ändå fick jag aldrig några besök.. för hur ska det pratas när jag bor i en ”sån” lägenhet? Tur man har hund och katträdsla att skylla på, väldigt bekvämt. Jag vet att det borde varit jag som dog och inte min syster om det nu var någon som skulle försvinna i förtid, det vet jag redan och har accepterat detta, nu fick jag ännu stå i målet och få fotbollen rakt i pannan som knockade mig för några timmar. Vad blir nästa slag?

Hur fan ska man kunna ha ett bra självförtroende, må bra psykiskt och känna sig trygg när man hela tiden blir ifrågasatt. Det är dessutom viktigare att ha en fin fasad och oroa sig för vad omgivningen ska tycka och tänka för att man har en viss åsikt, ser ut på ett visst vis etc. För är man obekväm och inte passar in i dessa ”fack2 så kan ju ens grannen misstycka och börja prata. sånt är viktigast om ni inte visste det *not*. Jag är inte brottslig, håller inte på med skumma grejer eller liknande, jag är bara väldigt trasig inombords, sorgsen, ensam men med en jävla vilja.. och tro inget annat jag ska fixa den här förändringen av mitt liv. varken dåliga gener, otrygg uppväxt och att aldrig få känna att man duger eller kan någonting så ska jag bevisa vad ren vilja kan göra med en. jag har lagt jobbiga saker bakom mig från det förflutna men om och om igen vill en viss person älta detta och riva upp mina läkta sår.

Till och med fick jag inte skylta med min hemsida på Facebook eller skriva vad jag ville där eftersom denna persons vänner kunde se (?). Vilken jävla bra förälder skäms över sina barn?! man blir som man blir uppfostrad, det är föräldrarna som formar sina barn.. och även om jag är trasig ännu och bär på en tung ryggsäck så är jag stolt över mig själv som lyckas ta mig igenom allt och känt felaktigheterna med tiden och börjat omforma mig själv. Eftersom jag inte är som jag förväntas vara är jag inte lika omtyckt och kan tydligen trampas på om och om igen. Jag är faktiskt ingen lerklump som man kan omforma om och om igen efter att ha trampat ner den. Tillslut finns det faktiskt ingen styrka kvar att resa sig.

Har funderat och analyserat i flera års tid och funderat vad jag gör för fel, hur jag ska kunna vara mer bekväm för denna person. Men kommer inte på nåt bra. Det är denna person som jag inte duger för, som värdesätter sina vänner på Facebook mer än mig.

Jag vill klara detta med livsstilsförändringen men börjar samtidigt fundera, sen då? Ska jag stå helt ensam då för att jag valde att stå på mig och inte ta mer skit?

Jag hoppas att jag har era läsares stöd i detta för jag har det uppenbarligen inte i min egen familj hur jag ändå försöker att låtsas att det är så.

Ärligt, jag är uppriktigt ledsen och mitt hjärta blöder.