Jag blev ganska så förvånad måste jag säga, filmen var riktigt bra och inte alls som jag föreställt mig. Den innehåller både skratt och gråt och är enormt vacker. Många vyer i filmen är riktigt ögongodis och handlingen är vacker, man blir tårögd flera gånger i filmen. Den är stark men också smärtsam. Jag gillar inte kärleskdravvel egentligen men allt är så väl inlindat med andra händelser så hela filmen blir något väldigt säreget.

En besvikelse var dock slutet, jag hade velat se liiiite mer. Men å andra sidan blev man nu ännumera lockad att se följande filmer vilket jag ska. OCH, jag ska allt ge böckerna en andra chans också, man förändras helt klart.
Kan det ha med mognad att göra tro?

Hur som helst tycker jag att man ska se filmen, om man nu gillar film.
Helt klart värd det.

Handling:
”Arn – Tempelriddaren” är baserad på Jan Guillous succéroman med samma namn, och är Nordens största och dyraste filmproduktion någonsin! Över en miljon svenskar såg den på bio, och den tog hem hela tre Guldbaggar!

Historien om Arn och Cecilia utspelar sig i Sverige och Det Heliga Landet med ett rikt galleri av modiga riddare, mäktiga drottningar och svekfulla kungar. Det är en berättelse om krig och intriger, vänskap och svek, men också en berättelse om stor kärlek.

År 1150 föds Arn Magnusson på Arnäs gård i Västra Götaland. Han uppfostras i kloster och blir en bildad ung man och en skicklig krigare. I Cecilia möter han den stora kärleken, en kärlek som gör dem till offer för striden mellan den andliga och världsliga makten.  Cecilia spärras in i kloster och Arn skickas som tempelriddare till Det Heliga Landet där kriget rasar mellan kristna och muslimer. När Arn återvänder hem måste han kämpa för sin kärlek och det som har blivit hans livsmål: att ena Sverige till ett enda rike.