Åh jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, det ligger mycket ångest i det och jag har tänkt skriva det en längre tid nu.

För ungefär elva år sedan så började jag plötsligt domna i halva ansiktet under en bilresa. Kinden började liksom hänga, och ena mungipan. Lite som att elasticiteten i huden bara försvann från den sidan och det pirrade och kändes som sockerdricka. Jag blev rädd såklart men hade inte ont någonstans och eftersom vi befann oss i urskogen (på väg hem från Sveg) så kontaktade jag ingen läkare. Väl hemma hade det hela släppt och jag tänkte inte mer på det.

Under kommande år dök detta upp lite då och då och jag sökte hjälp. Fick träffa en j*vla tomte men det är en annan historia. Han gav mig iaf B12 eftersom jag tydligen hade brist på detta. Åt det och blev bra.. trodde jag. Sen dess har jag självmedicinerat detta och blundat och skjutit undan verkligheten. jag tog nämligen upp detta och lite andra diffusa problem för min fasta läkare senare som ville skicka mig på utredning i Umeå för Ms, Multipel skleros. En av mina föräldrar har den diagnosen sen många år tillbaka och sitter i rullstol och är helt beroende av hjälp.

Tyvärr tackade jag nej till utredningen med argument om att det inte var så farligt och skylde på olika orsaker. Jag var livrädd. I och med att jag fick veta att det fanns i släkten blev jag livrädd och har sedan varit rädd att drabbas, enda sedan vi läste om sjukdomen i skolan och sen jag träffat patienter i olika skeden av sjukdomen har det skrämt skiten ur mig.

Jag brukar inte vara den som blundar när jag blir sjuk utan vänder mig till läkare för att jag tycker man ska utnyttja den förmånen som man faktiskt har, men här har jag inte tänkt lika rationellt just pga rädsla, även om jag inte alls VET om jag skulle ha sjukdomen så skrämmer vetskapen – om det nu skulle vara så – nästan mer.

Med åren som gått har domningarna kommit tätare och även satt sig i fingrar fötter och nu senast i mun och tunga. Tack och lov har det bara suttit i någon dag och sedan försvunnit… tills för ett tag sedan.

Imorgon måndag blir det ganska så precis fyra veckor som jag haft ”tandläkarbedövning” i hela tungan, kinder och stora del av av ansikte samt en bit bak på ryggen. När det hade gått ca två veckor tog jag mod till mig och bokade tid hos läkaren. Väl där kunde man inte utesluta ms eller annan neurologisk sjukdom, utan har nu skickat remiss till neurologen. Så nu väntar jag på utredning med skräckblandade känslor, visst vill jag veta så jag kan få börja få hjälp och ta bromsmediciner om det nu skulle vara så illa men samtidigt vet jag inte hur jag skulle orka hantera en sån vetskap?

Jag vet att jag är extremt pessimistisk när det gäller detta, helt olikt mig och jag har försökt analysera mitt beteende för att vända det hela till ett sundare tänk och beteende men det är lättare sagt än gjort. Vem hanterar ett eventuellt sjukdomsbesked – som har skrämt skiten ur en halva livet – på rätt sätt?

Så här i efterhand är det lätt att sitta och gräma sig att man borde tagit chansen till utredning mycket tidigare för att kunna påbörja behandling med bromsmediciner så snart som möjligt, vilket jag givetvis gör – men vad hjälper det mig idag? jag borde vara glad att jag sökte läkare överhuvudtaget!

När jag besökte läkaren häromveckan hade jag ändå en brinnande låga inom mig att jag nog förstorat upp allt vilket drev mig dit. Att sen få höra att det ändå fanns tydliga tecken på att nåt inte stämmer och att man inte kan utesluta sjukdomen så blåstes denna låga ut omedelbart och sedan har jag liksom levt i någon sorts chock. Numera är det iskallt inombords utan den brinnande lågan.

Jag har så länge jag kan minnas haft ett hål inom mig som växer sig större och större vid alla själsligt smärtsamma händelser, och nu börjar det här hålet att bli så stort så det snart inte får plats i min kropp. Jag känner en stor sorg i detta men tårarna stannar ändå i ögonvrån. Kanske skulle trycket inom mig lättas om jag bara kunde gråta lite? Men det går inte, tårarna känns för stora för mina tårkanaler.

Samtidigt känner jag ilska, för föräldern som aldrig släpper taget om mig. Jag har skrivit om honom tidigare, vilken j*vla finne i röven han är, hur han förpestat mitt liv och hur rädd jag är för honom… Skulle jag ha ms så kommer han få hela skulden – trots att det egentligen inte är hans fel utan något helt genetiskt – men ja, det är så jag känner och jag orkar inte sitta och alltid vara snäll och så man förväntas vara.

Nu är inte ms en väldigt ärftlig sjukdom men det händer ändå, och hur sannolikt skulle det vara om att en far och sen hans dotter får samma sjukdom utan att det har ett samband….

Förresten, när jag var hos läkaren fick hon spana in mitt öra också, som jag haft nedsatt hörsel på – och då upptäckte hon att trumhinnan värkt sönder för ett tag sedan och nu höll på att läka. Alltså, det har värkt sönder flera gånger tidigare och jag kan med säkerhet säga att det känns. Men inte denna gång. Vilket säger mer om hur kraftig ”tandläkarbedövningen/känselbortfallet är.

Utöver domningarna/känselbortfall/bedövningarna/sockerdrickan/myrkrypningarna har jag yrsel, när jag lägger mig ner och blundar, är klumpig och vinglar till lite ibland. Onormalt trött och har skumheter med urinvägarna som jag haft sen liten och bara tilltagit. Jag har också haft lite synbortfall och blivit svagare i händerna. Reflexer saknar jag helt. Jag är inte sned i kroppen, men jag föredrar att sitta snett, allt annat är obehagligt.

För mycket symtom för att det skulle handla om inbillning. Tack och lov är skygglapparna borta, men kommer jag någonsin kunna acceptera läget, om jag nu har drabbas av just ms?