Har berättat lite kort när jag öppnade denna hemsida att jag fått utslag sk nässelutslag men idag kallar man det kronisk urtikaria. Det är en sk allergisk reaktion i huden, ganska obestämbar, den kan bero på det mesta konstigt nog. I mitt fall är inte allt helt klart men min stress, sömnbrist och psykiska mående spelar den största rollen, tryck mot huden spelar också in. Har jag kläder som trycker det minsta tex i midjan bhar osv så är det kört, har säkert 10 ”myggbett” på en timme som sen växer och skapar en yta tillsammans. Har tänkt ta bilder men det känns makabert så jag har inte gjort det. Hur som helst har detta flertalet täckt strax över (lite svårt att bedöma exakt) 90% av min kropp. När det kommer bara på huden kan jag ändå hantera det hela då jag äter Atarax 25mg x 3 och har tilläggsmedicin men när det börjar sätta sig i ögon, tunga och hals då blir det jobbigt. Sätter det sig i händer och fotsulor så kliar det som fan om det ens var möjligt men ganska fort övergår det till värk i allt som finns under huden. Då längtar man efter kryckor kan jag lova.

I morse (fredags) vaknade jag och ja nåt kändes konstigt, lite förkylningskänsla och eftersom jag haft sömnbesvär de senaste fyra dygnen så kändes inte det ofattbart. Tänkte inte mer på det men tiden gick och ja tungan kändes konstigt. Jag har alltid haft lätt att få förkylningsblåsor och ja det kändes så, började känna med tänderna vart blåsan satt så jag skulle kunna behandla den. Konstigt nog kändes det som om jag hade en blåsa över hela tungan – gick på muggen och ser att min tunga är minst TRE gånger så tjock som vanligt. Ser också att min läpp är otroligt stor (såg ut som jag precis fått silikon eller vad det kallas, insprutat – värsta porrläpparna i alla fall. Eftersom jag är ganska så van efter snart två år med denna skit gick jag ock löste upp kortison, hade slut på sprutor.

Tog,och ringde på min hälsocentralen, kö med uppringning var beskedet. Ringde 1177, kötid. Det var ett tag sen jag hade utbrott i denna skala så jag vart lite tagen på sängen och jag chockad och visste inte riktigt vad jag skulle göra, allt kändes konstigt och halsen växte och jag fick mer eller mindre trycka ner min saliv (frukost eller morgonmedicin var inte ens att tänka på). När jag bodde i Oslo och detta uppkom fick jag ett kortison som hette Prednisolon 20mg x 2 i sex dagar) och uttaget var stort så har klarat mig länge på det men nu i fredags var ransonen slut, så jag fick ta till Betapred som också är kortison jag fått utskrivet. Kände mig dock osäker på om mängden och dess effekt jämfört med vad jag nu hade utskrivet (Betapred) så jag tog och skrev på ett forum online angående sånt här medan jag väntade på svar på 1177. Kom fram, efter en minut (om ens det) skulle hon skicka ambulans men jag gillade inte idén utan fixade skjuts, det tog liiite längre tid men jag överlevde det tack och lov, en lärdom är dock att ta sånt här få fullaste allvar, även om man ena sekunden känns hyfsat stabil kan läget förändras på enstaka sekunder.

Kom in och fick direkt nål, plus ta lite värden då upptäckte man också att jag syresatte mig väldigt dåligt och fattade inte ens att jag stod på benen och var där. Fick syrgas, dom satte nål, sprutade in nåt ofta i flera timmar, jag fick dricka kortison och några injektioner med adrenalin. Mitt blodtryck låg på 145/85 ingen konstigt egentligen men eftersom jag senaste halvåret legat på max 125/75, var det ju lite annorlunda. Tack och lov tog dom inget syresatt blodprov (hatar det). Fick som sagt nål och ja sen skulle jag förflyttas, fick inte åka därifrån. Läkaren kom minst varje 30emin och jag fattade faktiskt inte mycket, jag har aldrig blivit så omhändertagen. Medel sprutades in ideligen, jag fick blåsa, ha syrgas som bara ökades på och man gav injektioner via nålen.

Ja hur som helst utan att tråka ur er – jag hatar sjukhus och får gärna högt blodtryck  (av rädsla) pga av en undermedveten panik. Trycket hoppade väldigt och tidvis stod det väldigt lågt. Dom tog ca var 5e minut efter ett tag. Det finns tydligen en risk att få blodtrycksfall vid såna här attacker, något inte jag visste så jag stod mig väldigt frågande då jag ändå är uppvuxen med sånt här.

Helt plötsligt, efter några timmar (tror det var sex timmar började allt vända dock, tungan hade avstannat sin svullnad, jag kunde stänga munnen,  svälja, få ner luft och det kändes någorlunda bra. Tanken var egentligen att jag måste ligga kvar över helgen (helgen hade inte ens börjat, jag var inne vid 12.00 ungefär på fredagen) men jag lyckades få hem mig, på eget ansvar. Inte alls det smartaste då man ska ta hand om sig själv men jag mår verkligen dåligt av sjukhus.

Har mått avsevärt bättre ikväll (med mediciner från akuten, Apipen (lite osäker på namnet då jag jämt haft Epipen innan, Betapred och några andra jag inte minns namnet på) kunde jag känna mig ganska så trygg.

Nu the och sängen! Efter fyra dygns vakenhet måste man juu bara kunna sova? Adrenalinet jag fick i stora mängder gör en alltifrån avslappnad, därför jag hade extra svårt att komma till ro inatt.

Underbara kropp som reder ut alla olika åkommor som dyker upp med bara lite hjälpmedel. Jag är mäkta nöjd!