Beskedet på neurologen i sommar där jag fick veta att jag har en hjärntumör var inget som mitt landsting kan skryta med direkt. Jag hade med mig mammis och J eftersom jag var beredd på diagnosen MS.

Vi fick sitta ner i ett undersökningsrum som hade full utrustning och en samtalshörna. Det kändes inte särskilt bra. Läkaren verkade först vara bra, neutral och trevlig. Men desto mer han började prata desto mer svårt blev det att förstå vad han faktiskt sa.Men tagen av stunden fortsatte vi lyssna med spända öron.

Han berättade att det inte är MS jag har utan en tumör i hjärnan. Ingen fara ingen fara sa han sedan, Umeå kommer ta hand om dig. Jag ställde frågor om tumören men fick inget vettigt ur karln. Han visade oss röntgenbilderna som var rena grekiskan just då, förklarade inte vad som vad var, vart tumören satt eller nåt alls. Alla våra frågor hänvisades till neurokirurgen i Umeå, som jag snart skulle få komma till.

Därefter skulle han undersöka mig. Stack nålar i mitt ansikte och jag skulle tala om när det kändes osv, jag kände inte mkt. Hade noll reflexer i benen, lite i armarna. När jag skulle gå på ett sträck och blunda blev det tok, lika så när jag skulle nudda näsan med andra armen och samtidigt blunda, nuddade kinderna istället. Jag höll också på ramla där när det var klart. Mina ögonbottnar kunde han inte alls se när han lyste i ögonen. Bra bra sa han mest. Väldigt vilseledande.

Jag ville veta på vilken sida tumören satt, höger sa han, när han sedan visade oss på datorskärmen så sa han att den satt på vänster… när jag sedan frågade igen under själva undersökningen eftersom jag blivit förvirrad och trodde jag hade en på varje sida, sade han: ”-  nej den sitter på höger sida” varpå han kort kläckte ur sig kommentaren ”- Ni får ursäkta men jag har lite svårt för höger och vänster”.*

Jag hade en massa frågor som bara hänvisades till neurokirurgen i Umeå så efter undersökningen var besöket med denne Neurolog klar. Jag blev varken erbjuden smärtstillande, kurator eller annan att prata med eller ens nåt lugnande eller det allra viktigaste, mer besked om vad som händer nu., bara att Umeå skulle kontakta mig.

Vi åkte hem och ja sen var det ingenting mer med det ungefär. Men jag hamnade i chock, samtidigt som jag var helglad att det inte var MS och att det faktiskt fanns en orsak trots allt till alla mina besvär, så sammantaget kände jag lättnad. Och helt ovetandes. Plötsligt började jag känna mig äcklig, få panik och bli arg över saken som bosatt sig däruppe.

Sen blev det fem (!) långa dagar i hel ovisshet angående denna svulst. Jag visste inte ens om den var god eller elak. Frågorna bubblade inom mig samtidigt som jag höll på att sprängas i små bitar av alla känslor. Känslor som man inte kan gömma undan, blunda för, låta bli att känna eller skrynkla ihop likt en lapp och kasta iväg.

*Fotnot: Det visade sig senare att tumören trots allt sitter på vänster sida, trots allt.

Fortsättning följer….