Ann Heberlein lider av bipolär typ 2, samma diagnos som jag har. Hon har skrivit boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva – det är en naken skildring av hur hon tänker, känner och mår och allra mest om ångesten hon upplever. Jag känner inte igen mig jättemycket, hon skriver mycket om självmordstankar vilket inte jag själv har, men mycket annat gör att jag i vissa skeden känner mig som en tvillingsyster.

Nu är det här en bokrecension men jag måste ändå slira lite av vägen. Min syster är som bekant död sen några år tillbaka pga att hon inte orkade leva. Ingen av oss vet egentligen något om diagnoser och samtliga behandlingar hon genomgick men jag vet att hon bland annat åt litium, var svängig i humöret och var självmorsbenägen, därför slog tanken mig att hon också liksom jag har diagosen bipolär typ 2, det är ärtfligt trots allt. Vår farfar var sjuk i själen och skjöt sig på tidiga 70talet, ingen vet exat vad som felade hos honom men risken är stor att det är hans gener just detta som jag och systersyter har ärvt. Aja nog om det.

Det märks att författaren som skrivit inte mått bra alls, dels är det ojämt flöde i texten – men på ett bra sätt för det får oss läsare att känna med henne, att liksom sitta på hennes axel. Boken är naken men hon utelämnar inga andra än sig själv. Man får läsa om hennes tankar från alla timmar i väntrummet på akutpsyk, hennes ångestinlindade tankar, om hennes mansika perioder och viktiga uttalande och citat olika människor har sagt.

Ställer mig dock osäker om vad jag tycker om boken i sin helhet, jag mådde mest dåligt av att läsa alla tankar kring ett inplanerat självmord. Kanske är jag extra skör som mist en älskad människa till följd av just självmordstankar.

Ann är otroligt modig som skriver denna bok och vill berätta för oss men samtidigt känns allt som ett sorts avskedsbrev och såna har i alla fall jag uppfattningen om, vara personliga och inget för allmänheten.

Avskedsbrev kan väl se ut väldigt olika, vi fick själva aldrig något av syster men ofast skulle jag gissa i varje fall, finns där en förklaring till varför man gör som man gör, men i denna bok får man mycket mer information och lite en sorts ursäkt till sitt handlade.

Jag vill nog påstå att jag inte tycker att folk som redan mår dåligt i själen inte ska läsa boken, den vill gärna förstärka det dåliga. Jag finner ingen styrka i texten som jag alltid brukar i självbiografier som handlar om alla olika smärtor man kan uppleva och känna.

Samtidigt tycker jag att dte är bra gjort att skriva en bok och våga utelämna sig så när man mår som hon har gjort. Det är en bedrift.

I och med att jag känner mig så ambivalent om boken så är det svårt att sätta betyg, vad ska man betygsätta boken eller hennes bedrift? Ptja, det är ju boken såklart.

Handling:
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Mitt betyg 2 av 5: