I mellanstadiet började jag har mycket huvudvärk, fick ofta sova bort den eller bara plåga mig igenom den eller i värsta fall ta en värktablett. Eftersom jag i samma veva befann mig i puberteten föll allt på den som orsak till det hela eftersom jag redan hade glasögon att se bra med. Inget annat var ju tänkbart.

Det fortsatte dock, och skoläkaren menade att det var stress och hormonellt betingat. Att jag sov för dåligt osv. Men inga undersökningar eller prover togs ens. Efter gymnasiet hade min syn också försämrat lite för fort men det tyckte ändå inte optikern var skäl nog för vidare utredning. Jag själv var inte orolig då mest bara less på värken men den var inte så farlig ändå, är man van med knäskålar som far ur led flera gånger i månaden under många år så tränas man upp att tåla smärta på ett annat vis. Har jag fått inse.

Med åren som gick förstärktes intensiteten i värken men jag hade liksom inte tid att söka hjälp. Det hände en hel del trauma i mitt liv, jag jobbade och gick i skolan, hamnade i fel kompisgäng, oroade mig för min självmordsbenägna syster enormt och hennes fem underbara älskade barn.. med mera.

Tog studenten som sagt och fick då uppleva två svåra trauma samma slag på kort tid och jag sökte mig allt mer in i jobbvärlden, trauman och smärtan trängde jag bara undan och pratade aldrig om det med en endaste människa.. Jobb och fest blev min överlevnad då… Tanken på att få bo själv, och helt kunna försörja mig reste mig upp en aning och jag fick snabbt upp ett gott rykte i mitt yrke och allt mer ansvar så jag växte med uppgiften snabbt.

Allt fler infektioner började också anfalla mig och dom blev allt svårare att bli av med. Huvudvärken var nu ett stort problem och jag sökte hjälp flera flera gånger, dock på helvetes VC:n , dit jag var knuten länge… och man skyllde antingen på min vikt som då inte alls var särskilt hög däremot var jag riktigt muskulös och hade lite rumpa/kurvor och tuttar i kupstorlek H-I och tog ganska bra vikter i styrketräningen. Då vägde jag knappt 80 kilo på mina 170cm, mullig bastant osund, kraftig tjock kan stämma väl in men rakt fet vill jag inte kalla mig då jag till och med hade definierade muskler. Men nog om detta.

Men ändå var det vikten, stressen eller rökningen som var roten till allt utan att jag ens blivit undersökt och fått ta prover. Självklart finns det många sjukdomar som orsakas av detta, det är jag helt införstådd och utbildad i, men jag vet också att man som läkare inte kan gå efter läroboken jämt och ständigt och snöa in sig på teorin, för verkligheten ser inte alltid ut som i just teorin. Förövrigt hade jag bra BT, sockervärde och sånt, som jag lyckades syrrorna på mitt jobb ta på mig med jämna mellanrum. Läkare må kunna sin utbildning och yrke, men de måste också sluta döma utifrån utsidan och släppa fördomar (många jag träffat har tyvärr hakat upp sig i samma spår på skivan) – oavsett utseende ekonomi, klädstil och än vad det kan vara ska alla få samma sjukvårdande insatser, iaf i vårt land med så pass höga skatter.

Sen rasade jag som bekant 2000 som jag tidigare skrev om, som blev ett riktigt tjänstefel för den berörda läkaren och hennes ”huvud kommer att få rulla” bland annat, framöver. Då tappade jag både syn och hörsel och fick massa skumma symtom. Allt skylldes ju först bara på att jag ville byta jobb och dom är ingen arbetsförmedling (jag älskade förövrigt mitt arbete, bara lite för mkt) men sen blev det utmattningsdepression och sen utbränd pga barndomen för att jag är ett tankebarn som tar på mig skulden för allt utan anledning, jag var mobbad, jag hade en mycket elak far, mormor gjorde nåt emot mig som idag klassas som övergrepp som jag mådde mycket dåligt av osv och en massa annat som jag inte orkar ta nu. Blev sjukskriven då, augusti 2000 när jag var 22 år men hade arbetat sen jag var 15.. och aldrig haft semester. All semester togs ut i pengar.

Ett tag efter detta kom jag iväg igen till en läkare för att jag börjat domna i ansiktet, hade myrkrypningar4, kände inte tungan och huvudvärken fortsatte. Så att både jag och mamma misstänkte hjärntumör. Vart mamma fick det ifrån vet jag inte men jag hade drömt mycket om det och bara magkänslan uppmanade mig att få det uppkollat.Sagt och gjort.

Läkaren vid namn Sadik gjorde två snabba tester, sen sade han ”ja jag vet då att det inte är hjärntumör iaf, du ska få lite B-12 tabletter det kan vara sån brist på den.” därefter tog han sitt post-it block ritade en tårta och förklarade sedan, ”nu ska jag visa dig hur du ska äta för att inte bli ännu fetare” och sen fick jag blackout ungefär. Minns inte hur jag tog mig hem ens.  Dietisten ansåg sedan att det inte fanns nåt direkt att banta bort, bara börja leva väl och ta hand om sig men att bara kalla mig fet fanns inte på kartan. Men ja nog om detta

Åren har sedan gått och huvudvärken plus andra smärtor har kantat mitt liv och skapat både svår ångest och panikångest och min sömn har också blivit sämre, vikten har rasat i höjden men det är en annan historia som mycket finns under bakgrund under ”Xxxxl goes healthy” och varje gång jag sökt hjälp för huvudet och närliggande symtom har allt skyllts på samma, vikten, ångesten, stressen, inbillning, att jag går på psyk osv utan vidare utredning… inte ens den sk b-12 brist jag hade utreddes vidare. men allt har bara eskalerat och jag har inte kunnat luta huvudet bakåt länge då ökar krypning ansiktet, domningarna ögat känns konstigt, jag kan bli yr och illamående osv.

Att ständigt söka hjälp utan att ens riktigt bli trodd och allt skylls på min vikt eller att jag går på KBT på psyk är förnedrande och man tappar tilltron för hela vårdapparaten som man trots allt borde känns sig trygg med. Om jag ska vara ärlig vågar jag knappt söka vård längre för det är rent av en fobi för att man ändå inte ska bli trodd eller tagen på allvar. Och ni kommer förstå varför eftersom…

I höstas tappade jag hörseln nästan helt på ena örat och jag är rätt säker på att jag skrev om detta. Får leta upp det sedan. Kändes konstigt där länge iaf. och ett hörseltest gjordes och jag hade kraftigt nedsatt hörsel på en (det örat) och lite förminskad på andra örat som jag inte ens märkt av (på den sidan där tumören sitter).

Nu i februari sökte jag hjälp igen, för då hade jag lyckats få byta VC till en mkt bättre. Då sökte jag för MS sjukdomen, för symtomen stämmer lika väl in på den sjukdomen som min pappa har och mina symtom började som hans en gång i tiden.. detta har jag också varit rädd för och inte vågat ta reda på sanningen.

Men då hade jag fått hela ansiktet avdomnat, så jag hade och har tung tandläkarbedövning i hela ansiktet, läppar, haka tunga, kinder ögon, panna hårbotten, hals, nacke, en bit ner på ryggen stora delar av magen, tungan sönderbiten tappad, kändes det iaf som.. och än idag har jag detta men nu har jag vant mig och anpassat mig så jag tänker inte alls lika mycket på det, och andra stunder tänker jag hela tiden på det…balans, snedställning osv.  är annat som också är påverkat.

Jag hade inga synliga symtom på MS just då på plats men hade inga reflexer alls då och hon kunde inte alls utesluta MS iaf så hon skulle skicka en akutremiss till neurologen. Jag blev superglad och lättad men också livrädd – såklart. Efter en vecka fick jag brev att man inte trodde på neurologen att det var nåt sånt problem jag hade, så man ville inte ge mig en MRT, magnetröntgen lätt förklarat. Det hon däremot fann var kraftigt (vad det nu ordagrant betyder) söndervärkt trumhinnor som tog tid långt tid att läks… hon var lite förvånad att jag inte känt nåt alls,.

Men min husläkare ville inte nöja sig med detta, tack snälla människa för det! Så hon beställde undersökningen själv, det är tydligen ganska så dyrt vad jag förstår. Fick sen svar igen att det var 20 veckors väntetid och lev först less men tänkte jajaj men nu har jag ändå tagit ett kliv framåt så det är på G i alla fall.

Tränade på Itrim och förbättrade mitt liv drastiskt, från att på kort tid ha startat med att gå i ett snitt 250st om dagen så var jag plötsligen uppe i att gå 7500steg om dagen – och detta med ett eskalerande sjukdomsförlopp, kraftigt förvärrade smärtor och oro, men det kändes bra att få vila tankarna lite.

Samtidigt började jag läsa sämre, se sämre, snubblade på ord när jag läste, kunde inte alls uttala eller läsa engelska, balansen var katastrof och är, jag blir yr, mår illa och tappar fästet av synen och nu ser jag blixtra det svartnar för ena ögat och lila fält dyker upp i det högra ögat, jag är helt glömsk och måste anteckna saker, har också fått en diktafon för att kunna spela in och minnas viktiga saker. Allt det kognitiva har med andra ord allt mer packat ihop och tagit lång semester.

Var till läkaren igen på VC för att tala om detta, han räknade och kollade (fick en akut såklart) och kom då fram till att det var mycket ärrbildningar, grejen är att jag inte känt av någon smärta alls och det kan jag lova er att man gör i vanliga fall då det faktiskt betyder att trumhinnan faktiskt värker hål. I normala fall känner känner man till och med hur nåt rasar ihop inne i örat då det händer. Ruskigt, att jag inte känt detta faktisk. Jag är ett klassiskt öronbarn och har varit med om detta

Var iväg på MRT:n och allt gick fina fisken. Hem och bara vänta. Hann vänta i tre dagar sen kommer en ny kallelse om en ny MRT för komplettering, då med kontrastvätska. Då knöt sig magen lite. Var där dagen efter och gjorde denna. Och redan dagen efter ringer neurologen och försöker sy in nåt i bomull för inte fan har man gott om läkare under semestertider (och ni kommer förstå mer senare), och säger att dom har en läkare som kan ta emot mig redan nästa morgon för han hade så mkt luckor.. joo klart jag fattade att det var något…. tog med mig mammis och J på läkarträffen… som jag berättar om i nästkommande inlägg.. som kommer framöver..

Mycket energi och känslor väcktes till liv i och med detta inlägg så jag är helt uttömd nu. Men skönt var det också. MEN, resterande inlägg om detta kanske låses in.. jag vet inte ännu hur det blir.

Samtliga bilder lånade av Googles bildsök.