Lästa böcker; Helene Tursten/Irene Huss

Postat i: Böcker
Författare: B3tty

16:17

29 oktober, 2008

Under tiden jag var utan internet så fanns det gott om tid för läsning, nu ska jag försöka att skriva om i alla fall dom flesta jag läst, gäller bara att komma ihåg alla :P

Först ut är Helene Tursten, har läst ett helt gäng med henne.

Böckerna handlar om Irene Huss som ni kanske hört talas om? Sex av böckerna jag listat här under är just nu filmaktuella. Svenska deckare i Becktappning men med en kvinnlig i huvudrollen. Jag har sett alla filmerna, innan jag började läsa böckerna och blev redan då störtförälskad, så när jag nu läst även böckerna som givetvis var snäppet bättre måste jag säga att jag har ramlat pladask. Jag gillar verkligen den här huvudpersonen, hon är så skön på nåt vis och har en väldigt harmoni i sin kropp och själ. Något jag inte fått upplevt med andra huvudpersoner i olika deckarserier.

Alla böckerna jag läst hittills är riktigt bra och jag tänker inte recensera var och en eftersom alla har samma klass.
Jag rekommenderar dessa böcker varmt!

Sista boken handlar inte bara som Huss utan författaren berättar först också korta historier 8spökhistorier) som är riktigt spännande.

Jag har någon bok kvar här hemma med Tursten oläst men den kommer i ett senare inlägg.

Here we go!

 

Tatuerad torso

Handling:
Bland stenarna på en strand utanför Göteborg upptäcks delar av en styckad manskropp. Det enda polisen har att gå efter är en mycket speciell tatuering på torson. Tatueringen leder kriminalinspektör Irene Huss till Köpenhamn, och till den mystiske Tom Tanaka.

Fyndet av det skändade liket är upptakten till fler otäcka mord. Irenes känsla av att mördaren finns i hennes närhet växer sig hela tiden starkare, samtidigt blir hon allt mer besatt av att lösa fallet och utsätter sig för ogenomtänkta risker.

 

Den krossade Tanghästen

Handling:
Det var ingen som såg när Richard von Knecht föll genom det kompakta novembermörkret. Kriminalinspektör Irene Huss börjar utreda vad som ser ut som ett självmord i en förmögen överklassfamilj. Men fler människor mister livet i denna jakt på fallna miljonärer, mc-gäng, knarklangare och utpressare. ”Vilken lovande svensk deckardebut!” (Kvällsposten)

 

Nattrond

Handling:
En kall februarinatt mörkläggs Löwanderska sjukhuset i Göteborg. En man i respirator avlider. Sjuksköterskan som borde funnits på plats ligger mördad ovanpå det saboterade eldaggregatet. När kriminalinspektör Irene Huss anländer hävdar det enda vittnet bestämt att den sedan länge döda syster Tekla synts i korridorerna under natten. ”Tursten har lyckats igen!” (Folkbladet Norrköping)

 

Glasdjävulen

Handling:
En marsnatt mördas tre personer kallblodigt utanför Göteborg. De hittas skjutna i sina hem, och med offrens blod har någon ritat uppochnedvända pentagram, symbolen för djävulens ansikte. När Irene Huss tar sig an fallet visar det sig att kyrkoherden som tillsammans med sin familj blev mördad har försökt spåra satanister som härjat i församlingen. Men är mordet ett satanistmord? Och bakom kyrkans fasader är kyrkans folk inte så gudfruktiga som deras ämbeten vill påskina. Detta är Helene Turstens fjärde bok om Irene Huss.

 

Eldsdansen

Handling:
Irene Huss ställs inför en ny mordgåta, en mordbrand som visar sig ha kopplingar till ett femton år gammalt olöst fall. Ett fall i stadens danskretsar som Huss brottades med under sin första tid vid våldsroteln i Göteborg och som tvingade henne att ställa den obehagliga frågan: Kan ett barn verkligen kallblodigt mörda en vuxen?
Nu väcks obehagliga minnen till liv och läsaren förflyttas tillbaka i tiden och får möta Irene Huss som ung polis.

”Det är alltså både spännande och underhållande. Men faktiskt också riktigt engagerande. Sophies egendomliga tragiska och kreativa liv griper tag i läsaren.” SVD

”Vill ni läsa en spännande bok som inte går att lägga ifrån sig, är mitt tips att ta med denna bok i hängmattan i sommar och jag lovar att ni inte kommer att bli besviken… .” Länstidningen Östersund

 

Guldkalven

Handling:
När it-bubblan spricker i början av 2000-talet är det inte bara drömmen om stora pengar som dör. I några fashionabla bostadsområden hittas tre män brutalt avrättade. Alla tre offren är skjutna med två skott i huvudet med ett finkalibrigt vapen, avlossat från nära håll. Men där upphör alla samband. Den komplicerade utredningen leder kriminalinspektör Irene Huss och hennes kollegor in i en värld av dyra bilar, flotta villor och pampiga luftslott.

Helene Tursten är just nu en av våra mest lästa deckarförfattare. Hon har givit ut fem böcker om kriminalinspektör Irene Huss. 2002 kom Glasdjävulen, som har sålts i mer än 50 000 ex i Sverige. Huss-deckarna har även haft stor framgång utomlands. De ges ut i USA, Tyskland, Norge, Danmark och Finland. Övriga böcker i serien är Tatuerad torso (som just nu håller på att bli långfilm i ett svensk-danskt-tyskt samarbete), Nattrond och Den krossade tanghästen. Tursten har också skrivit novellsamlingen Kvinnan i hissen (2003) och hon medverkar i antologin Svarta diamanter (2004). Under våren 2005 är hon aktuell med en sjätte bok om kriminalinspektör Huss, Eldsdansen.

”Guldkalven är härligt läsvärd, jag ville inte sluta läsa innan sista sidan var slukad” Året runt

”Man blir aldrig lurad av hennes deckare och det finns alltid några oväntade knorrar” Tidningen Ångermanland.

”Ända in i det rafflande slutet är osäkerheten stor om hur allt hänger ihop” UNT

 

Kvinnan i hissen : och andra mystiska historier

Handling:
Helene Tursten, deckarförfattaren bakom kriminalinspektör Irene Huss, berättar här spökhistorier och andra kusliga historier. Författaren har själv ett förflutet som sjuksköterska och har arbetat på flera av Göteborgs gamla sjukhus. Där fick hon lära sig att varje sjukhus med självaktning har minst ett eget spöke. I Kvinnan i hissen och andra mystiska historier delar Helene med sig av de historier hon själv fick höra under kusliga nätter på mörka avdelningar. Hon berättar också om en otäck natt på ett skotskt slott och om en märklig helg i Köpenhamn. Dessutom får vi möta Irene Huss när hon utreder en kvinnas mystiska död.

”Alla som trivs med Tursten har en bok att se fram emot: ‘Kvinnan i hissen’.”
Nya Wermlandstidningen

”Helt enkelt trivsam mysrysunderhållning.”
Sydöstran

Mitt betyg, 5 av 5:

 

Källa: Adlibris

Låtlista för begravningen

Författare: B3tty

15:40

4 oktober, 2008

Här kommer låtarna vi hade med, dock inte i samma ordning som vi hade i kyrkan, minns inte den exakta ordningen.

Där rosor aldrig dör
Jag har hört om en stad
Jag vill ha en egen måne
För kärlekens skull
Ta mig till havet
Tears in heaven
Cry
Wind of change
Elddon
Blott en dag
Tryggare kan ingen vara
Härlig är jorden
Till min kära

Den sista låten med Streaplers har varit hennes största favoritlåt sen hon hörde den.

Vi är så nöjda med vårt musikval och det är jag säker på att Marléne och är.
Begravning var ju trots allt hennes.

Begravningen

Författare: B3tty

01:44

Helt otroligt vad en situation kan ta kraft från en, jag har varit helt slut och färdig sen jag återvände hit efter begravningen.
Sen har jag givetvis haft olika måsten som jag bara måste ha orkat med men sen, sen har inte skallen eller kroppen velat samarbeta. Jag ska försöka mig på att berätta om begravningen nu.. har egentligen massor att skriva men jag får ta detta först och främst för det känns viktigt att få rita ner tankar och känslor bland minnena. 

Jag var riktigt nervös inför begravningen, hade svårt att sova och kände mig i någon slags dimma. Mest var jag nervös inför gravsättningen eftersom det är det slutgiltiga. Hade ju ingen aning om hur jag skulle bete mig.. visst jag har varit på tre begravningar innan men aldrig till en sån närstående. Jag var också nervös för att träffa några speciella personer dels maken till M, samt vår gemensamma pappa. Ni som läst min hemliga blogg har fått kort info som speglar mina känslor för honom. Ska se till att skriva om honom senare, när jag hämtat mig.

Begravningen var den 19e september kl. 13.00 i i Fåker, Näs församling. Vi åkte dit ca en timme i förväg. man kan inte säga att det var fint väder direkt, mest blåsigt och små regnigt. Jag väntade utanför kyrkan med mamma tills maken kom, minsta jäntan ville hälsa på honom och krama honom. Hon upplever dåligt samvete och tycker synd om honom… jag känner igen det där så himla väl sen jag var lika.. hon och jag är inte bara lika utseendemässigt. Hade hoppats sluppit men jag ville vara vid mammas sida. Det var ju tufft för henne också att möta honom efter allt som varit. Det gick i alla fall bra, jag bara hälsade sturskt.

Sen bar det av in i kyrkan. Vi gick först fram till kistan och bara tittade och kände oss för. Läste lite på alla kransar och blommor som lämnats. Kistan stod lite på sidan framme vid altaret först, det var för att vår pappa åker rullstol och var tvungen att åka in bakvägen för att slippa trapporna, så när han hade kommit så kunde vi bära kistan till sin rätta plats.

Här kommer lite bilder:

 

När vi bestämde inför begravningsakten valde vi att mestadels ha musik eftersom det hade en så stor plats i hennes liv.
Hon levde för musiken och den fick henne jämt på bra humör. Vi valde bort det mesta av böner och sånt dravvel. En släkting till oss sjöng några av låtarna vi valt – vi valde hennes favoritlåtar och allt blev så himla vackert. Mer om musiken längre ner.
Prästen pratade om Marléne och sen läste lite dikter och det varvat med all musik och några psalmer. Begravningen höll på till 14.15 annars brukar dom snitta på ca 45 min.. men vi är glada att dom läst oss ha längre så vi fick med dom viktigaste låtarna.

I och med att första låten gick igång började jag gråta ofantligt. Jag typ hulkade fram min smärta över hela kyrkan… först trodde jag nog att barnen skulle bli skrämda men jag kunde inte styra det hela, allt bara vällde ut som om jag sprängdes… Alla grät givetvis, inte bara jag men det var iallafall jag som inte försökte behärska mig, jag var tvungen att få ut i alla fall lite av allt jag känner i detta. MEN, det var en person som inte grät… gissa vilken.. maken. Nog för att jag vet hur kallhamrad han är men nog trodde jag väl att han i alla fall skulle beröras av att begrava sin fru!

När vi skulle gå fram och ta avsked vid kistan var det tänkt att maken skulle gå först, men helt plötsligt vägrade han?!
Så vi andra gick istället, mamma jag, barnen Johnny och dom över 50 personerna. Sist gick maken med sin mamma och kusin. Han lade bara blomman lätt på kistan och jag hörde aldrig att han sade nåt, till och med detta var så nonchalant gjort.

När vi var klar inne i kyrkan slöt vi upp i ett led efter kistepikaget (kallas det så?) och gick upp till morfar och Louises grav, där dom förberett för Marléne – det var ju hennes önskan att få ligga där. Vi samlades runt gravöppningen och sedan när pappa tagit sig fram så börjar dom sänka ner kistan. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag och sen höll jag bara andan.. allt blev så starkt, det gick i slow motion och tårarna forsade. Jag var på väg att skrika men jag lyckades svälja det, jag måste ju tänka på barnen också så det inte blev extra chockartat för dom.

Efteråt samlade vi alla kransar och blommor runt graven, några som inte lagt blomma på kistan i kyrkan kastade ner den i graven istället.

Några fler bilder::
Hjärtat i mitten med vita rosor och fyra röda rosor var från mamma, pappa mig och lillebror. Dom röda rosorna skulle symbolisera oss fyra. Vi hade också en väldigt vacker vers till hjärtkransen.

Medan vi efteråt samlades i församlingsgården och åt smörgåstårta, kaffe och kaka så lade dom igen hennes grav.

Jag och Johnny var bland dom sista som gick in på minnesstunden så vi var tvungen att sitta mitt emot maken och bredvid pappa. Riktigt jobbigt uppe i allt men men, jag överlevde det också.

Det var väldigt många som lämnat bidrag till fonder till minne av Marléne – det värmde verkligen. Folk man inte alls hade räknat med.. konstigt egentligen. När man väl dör, då kryper alla fram som man känt, men var finns alla dom när man lever och behöver sina vänner?

Hur som helst blev begravningen väldigt vacker och jag tror hon fick den som hade önskat.

Det finns så mycket att skriva om denna tunga dag men huvudet har redan sagt ifrån.
Jag ska försöka lägga upp musiken vi hade i ett eget inlägg ovan denna.

Dödsannonserna

Författare: B3tty

01:25

26 september, 2008

Här kommer de olika dödsannonserna från tidningen.

Samt minnesord och bild:

Marléne Lidman
Gnarp
Vår älskade Marléne har hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Marléne växte upp i Brunflo och slutade sitt liv i Gnarp, Hälsingland. Hon älskade havet och drömde om att bo vid kusten. Marléne älskade barn och valde att skaffa barn tidigt. Hon fick fem underbara ungar.
Utöver barn älskade hon djur, blommor och musik. Hon hade huset fullt av blommor och drev själv upp pelargoner som var hennes favoritväxt. Hennes växthus var under uppbyggnad och intresset bara växte.
Musiken hade också en stor plats i hennes hjärta. Stereon gick ständigt varm och cd-ställen svämmade över.
Som barn var Marléne väldigt allergisk men älskade hundar så det var en dröm för henne att som vuxen kunna skaffa hundar. Hon hade flera colliehundar ända in i slutet.
Något vi alltid kommer minnas med Marléne är hennes goda hjärta och glada skratt. Hon hade alltid lätt till skratt och hittade gärna på bus med oss.
Marléne var godhjärtad och en fin människa och lämnar ett stort tomrum efter sig.
Trots att åren går kommer hon alltid finnas i våra hjärtan och minnen.
Marléne sörjs närmast av hennes make Hans, hennes fem älskade änglar; Helena, Niklas, Jessica, Fredrik och Veronica samt föräldrar, syskon och övrig släkt och vänner.

Avsked/visning

Författare: B3tty

01:33

25 september, 2008

För ca tre veckor sedan var vi i bårhuset för visning och avsked av Marléne. Hon låg i sin kista redan eftersom det skulle förenkla det hela. Vi fraktade ju henne från Hudiksvall så för att minska strulet fick dom ta henne till Brunflos bårhus direkt.

Vi som var på visningen var mamma, alla fem barnen, jag och pappa till tre av barnen och tre diakonissor.

Det var tungt att bara gå in, kistan var öppen men hon hade en vit duk över ansiktet så vi skulle hinna smälta första bilden. Hon var väldigt blå om händerna och detta upplevde barnen som väldigt skrämmande. Vi stod där och grinade och nästan skakade över situationen. Mamma och mellanjäntan klarade inte att gå in direkt så dom tog bort duken innan dom kommit in, vilket i efterhand kändes fel, eftersom dom två inte fick smälta första intrycket.

När duken togs av så skrek vi nog nästan. Där låg hon i sin vita kista med vita kläder och såg så fridfull ut.
Jag som inte sett henne på fyra år fick en chock när jag först kom fram till kistan. Det var inte hon! Av erfarenhet vet jag att näsan förändras märkbart efter döden och blir spetsigare och det syntes tydligt här. Efter en stund började jag i alla fall inse att det var hon och att döden bara sätt sina spår, annars var hon sig ganska så lik. När vi sedan fixade hennes hår till hennes rätta frisyr var det verkligen hon. Jag tog i henne och pratade med henne. Och i och med att jag vågade röra henne vågade också barnen sig fram och göra detsamma.

Hon var enormt kall eftersom hon legat i kyla och detta var extremt obehagligt för barnen. Hennes hår kändes som dockhår, inte alls som levande längre. Det har jag faktiskt aldrig tidigare tänkt på när det gäller döda.

Jag satte på henne en av mina silverringar, sen hjälpte jag äldsta barnet att sätta på hennes lyckorarmband. Ett annat barn gav henne sitt halsband. Sen fick hon också sitt täcke som hon sparat sen hon var nyfödd, en hjärtkudde och lite brev till henne. Vi avslutade det hela med att lägga in alla våra näsdukar vi gråtit i. Detta var barnens idé och det känns så himla vackert.

Ett av barnen såg ett ärr på hennes bröst efter obduktionen, när han stog bakom hennes huvud och lutade sig fram. Det var en stor miss för det har nog satt sina spår. Jag tycker det är så enormt viktigt att allt ser så fridfullt och vackert ut så alla får en så fin bild som möjligt att minnas.

När jag kom hem från Norge och träffade alla var det ingen av barnen som grät – jag var lite fundersam över det hela. Men allt släppte på visningen. Alla grät och visade sin smärta. Jag tror att dom inte riktigt fattat det hela innan men att dom nu fick allt bekräftat.
Lillebror har väldigt svårt att gråta, vet inte om det beror på Autismen eller vad men där inne började han också att stor gråta. Det känns skönt för mig att dom gjorde det för tårarna är ju ändå kroppens ventiler för att släppa ut all smärta sorg och saknad.

Vi var hos Marléne i närmare två timmar och det var så enormt svårt att lämna henne där. Jag kramade henne innan jag gick och pratade högt till henne. Minns i efterhand knappt vad jag sa men alla blev väldigt berörda av det fick jag veta. Diakonissorna frågade om jag inte kunde hålla ”tal” på minnesstunden efter begravningen också, men det tackade jag nej till. Nog för att jag är stark men det hade jag aldrig pallat.

Hur som helst är jag nöjd att jag var och såg henne, allt känns mer realistiskt nu även om jag ännu har svårt att acceptera faktum.




TACK FÖR BESÖKET OCH VÄLKOMMEN ÅTER!


till toppen

| Copyright © 2007-2013 B3tty - Alla rättigheter reserverade | Dödskalleblomman i headern är skapad av Babbi.se |
| Sno inte utan inspireras till eget skapande! |

Switch to our mobile site