Söndagen den 24 augusti ringde mamma och berättade att min syster vad död. Eller ja snarare, hon frågade om jag satt ner och om Johnny var hemma, mer behövdes inte förrän jag nästan skrek fram ”Är hon död?”.
Hon begick självmord.
Min syster har större delen av sitt liv mått dåligt av olika orsaker och sökt hjälp men aldrig blivit tagen på riktigt allvar, hon har försökt begå självmord många många gånger, vi har dock ”bara” koll på 13 försök men det stoppar tydligen inte. Denna gången fick hon sin vilja igenom.
Första dagarna efter dödsbudet levde jag i dvala på något sett, tårarna bara flödade och hjärtat värkte. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta, det kändes som jag skulle sprängas. Helt plötsligt tog sen tårarna bara slut men trycket i bröstet ökade så då beslutade jag mig för att sluta med min medicin, den hjälper mig från att gråta i vanliga situationer, men nu var jag bara tvungen att få fortsätta gråta. Ganska så fort började tårarna rinna igen. Trycket har lättat men värken i hjärtat består och det lär nog vara så ett tag framöver. På nåt vis känns det som jag ska gå sönder… jag får aldrig mera prata med min älskade syster eller höra henne skratta. För var det någon som hade humor var det hon trots att hon mådde väldigt dåligt. Det är beundransvärt att man ändå ibland lyckas slå bort smärtan och bara tänka på något roligt, precis som hon gjorde.
Jag och syster var osams pga en speciell anledning (ska skriva om detta i hemliga bloggen) och hade inte pratat med varandra på nästan fyra år. Detta gör att allt känns ännu mer bedrövligt och smärtsamt. Men jag fick ett positivt besked av en person när jag var hos mamma som gör att det känns lite bättre. Om nu något kan känns bra i en sådan här situation….
Jag älskar henne av hela mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma henne. Hon var speciell och födde fem underbara fina barn som hon nu lämnat åt oss. Hon var trygg och kände att hon kunde fullfölja det hon ville eftersom hon visste att mamma och jag skulle ta hand om dessa barn.
I vanliga fall anser jag att det är fegt att ta sitt liv, att fly från bekymren men denna gången ser jag mellan fingrarna, hon hade testat till och med ECT men inte ens det hjälpte och sen späddes all smärta på med andra saker och hon försökte men får man hela tiden mothugg och aldrig uppleva den sanna lyckan (bortsett barnen då) så rinner nog all livsglädje av en till slut.
Jag tänker skriva mer ingående i min hemliga blogg som är för utvalda människor, om allt detta eftersom jag inte vill hänga ut henne. Förhoppningsvis kommer det under kvällen. Det tar bara så mycket energi att skriva så tunga saker men när det väl är ute känns det lite bättre.. så, det kommer.
