Ett deppigt inlägg.
Hösten som var skulle bli så underbar, med flytten bort från gettot. Trodde jag. Flytten var ju välkommen och det ångrar jag inte en sekund. Det var allt annat, dels avsaknaden av kurator, sen lite ekonomiska bekymmer, jobbiga djupa personliga grejer och strul med medicinen. Bakslaget med inställd operation (GBP) på obestämd tid bidrog också en hel del till nergången. För en nedgång har det varit med råge.
Hålet inom mig har ju som sagt vuxit, en sorg har planterat sig inom mig som jag inte ens kan sätta ord på och jag kan inte helt tyda och analysera den, ännu. Allt känns så svårt och det växer inom mig och vill bara ut, men jag har ingen att ta det med. Står här ensam med detta, jag skulle vilja stöta och blöta tankar men vet inte vart. Jag har ju J, men det fungerar inte i längden och jag vill ha flera infallsvinklar och åsikter. Får se hur allt löser sig men i höst kändes det så mörkt med allt detta och jag krympte enormt inombords, självkänslan rann av mig och jag ville inte ens veta av mig själv, än mindre stiga ur sängen eller sköta hygien. Jag var ett inläggningsfall, men där går min gräns, aldrig inläggning, det vägrar jag.
Julen var tuff, vi satt här hemma själva. Kändes helt värdelöst eftersom julen betyder mycket för mig men det är väl bara att acceptera att man är en allt för värdelös människa för att folk ens ska vilja umgås. Hade vi kunnat så hade vi varit i Småland hos J:s syrra, dom ville ha ner oss men vi kunde inte åka. Men för att vi inte skulle deppa ihop helt så försökte vi göra så gott vi kunde iaf och julpyntade och lagade julmat. jag lyckades också överbevisa mig själv och lagade i stort sett all julmat helt själv. Det blev tufft med alla krämpor men det gick bra och mycket uppskattat. E var här på julmiddag senare och bekräftade detta. :D J:s syrra med familj kom sen upp också det var underbart kul!
Nu känns det bättre, våren börjar komma, jag har satt upp lite mål som är mer realistiska utifrån min situation och jag har också bett om hjälp via psykiatrin och har beviljats boendestöd. Saker börjar hända och jag börjar kunna leva lite smått igen.
För några veckor sedan bad jag igen om att få testa Lyrica igen. Testade det i höstas och eftersom jag samtidigt hade alla domningar (som jag inte kunde identifiera då) trodde jag de berodde på Lyrican och slutade. Nu är jag igång med denna igen och det går fint, ligger på upptrappning nu. Kanske den har hjälpt mig lite nu, vad vet jag. När resultatet av denna upptrappning visat sig så blir det mer fundering angående behandling för min bipolär eftersom den håller på ta all must ur mig.
Ja usch vad detta blev ett deppigt och negativt inlägg som är enormt dåligt och osammanhängande men var bara tvungen att spy ur mig allt.
Det är inte alls så här illa jämt. :nod:
