Åh, fy vad jag är slut nu alltså. Ni kan inte ana vad jobbigt det varit sista dagarna här. Jag har gjort det mest fysiskt jobbiga i mitt liv senaste dagarna, i alla fall sen jag blev sjuk. Nu är det klart och ja allt är i lås så det känns så himla bra. Det jag har gjort är att jag flyttat!

Sen jag flyttade hem från Oslo har jag bott i en mini-lägenhet som jag hatat rent av. Det har inte varit aktuellt med en bostadsrätt och bostadsköerna är långa här, när jag flyttade hem så stod jag inte ens i en bostadskö, så bodde hos mamma i några månader, sen kontaktade jag kommunen och  kollade upp hur man kunde lösa boendesituationen eftersom jag hade en så jobbig sjukdomshistoria. Fick hjälp fort till någon slags försökslägenhet eller vad det kallades som i vanliga fall används till problemfamiljer eller ja nåt sånt liknande. Där har jag sedan fått bo tills jag fått tag i en vanlig lya. Man tyckte inte att jag var i fysiskt skick att behöva flytta runt hos folk och vara bostadslös. Det tackar jag för, för det stämde så väl.

Lägenheten var en hemsk etta på 48kvm i byn jag är uppvuxen i. Nästan allt var original sen 70talet och väldigt slitet, det var svårt att hålla rent ocgh snyggt och hur än mycket jag gnodde så såg det lika illa ut, sen att golvet var täckt med brännmärken gjorde ju inte allt roligare precis. Bortsett det blev det mentalt jobbigt också för mina grannar var så snokiga och frågade vart jag varit om jag varit ute, om jag varit bortrest om jag trivdes och ja allt möjligt. Eftersom det också är allmänt känt på området att det där är en sk speciallägenhet har det också fått folk att börja diskutera osv och jag har hört igen olika rykten om varför jag bott där osv.. riktigt frustrerande faktiskt men jag har försökt att inte bry mig eftersom inget av det har varit sanning men det stressar ändå på något vis. och ska jag vara ärlig har det fått mig att stänga in mig, att inte vilja gå ut, vilket fått mig att må ännu sämre. :sad:  Hur som helst, nu är jag utflyttad därifrån och bor numera centralt inne i stan kan man säga.

Vi har fått hyra en 2:a av en träningskompis till J i andra hand på obestämd tid. Lägenheten är från 40talet och så vacker och charmig. Den har karaktär vilket jag älskar. Dessutom har vi ett fint läge, väldigt centralt, bra tvättmöjligheter, två förråd, tillgång till bastu och träningsrum och en bra hyra på 5000:- inkl el. Och balkong!

Det enda som kan ses negativt är att den ligger fem trappor upp. Vilket har gjort hela flytten till den allra jobbigaste genom mitt liv, MEN, jag ser det som positivt för det är hälsosamt och jag har redan förbättrat min kondision avsevärt, mina knän knorrar iofs pga min knäskada men det är mestadels nerför och så har det jämt varit så jag vet hur jag ska gå ner för att skona dom som bäst.

Vi har bott här sen i måndags och det är underbart! Jag känner redan en skillnad mentalt, en sorts harmoni, och mer människovärde. Det känns längtansfullt att gå ut igen och jag kan gå med rak rygg. Tänk så mycket som har förändrats på bara några dagar. Jag visste att detta skulle bli så bra det bara kan bli.

Just det ja, nu har vi supernära till motionsspåret också, så nu kan man ut och stava och samtidigt få avnjuta naturen, och samtidigt bo väldigt centralt. Det känns lyxigt. :D

Hela flytten har inneburit en rejäl stress och mycket arbete, idag hade jag besiktning och lämnade nycklarna för bunkern, så nu ikväll börjar jag slappna av och nu kommer eftersviterna, Urtikaria har jag haft konstant hela veckan men nu har också angioödemet vaknat till liv, men det stannar inte med vanlig ödem utan den har satt sig invärtes med, så jag känner rent av hur mina inre organ sväller. Ganska så smärtsamt måste jag säga. Har tagit en rejäl kur kortison och väntar på effekt av den. Vill helst slippa ta något adrenalin eller besöka akuten. Men skulle det behövas så har jag numera gångavstånd dit. Väldigt tryggt i denna situation. Kroppen håller på att pusta ut nu och då kommer allt sånt här, det är andra krämpor som vill påminna mig att dom finns där också och jag var helt förberedd på att dom skulle komma, kroppen hanterar jobbiga grejer på detta vis och det har jag lärt mig vid det här laget. Och den här gången kan jag gott säga att det också varit värt varenda lilla smärta.

Så, numera är jag stadsbo och det känns så BRA!

Förövrigt så är jag tacksam att jag fick hjälp till en lägenhet när jag befann mig i knipa där och behövde ett boende, det är skönt att det finns hjälp att få om man inte kan reda ut det själv just då. så man inte misstolkar min text här nu, sen att det påverkat mig negativt i långa loppet är en annan femma och inget att grubbla över nu när allt löst sig till det allra bästa.