Åkte in till stan med gott mod i förmiddags och ja allt kändes riktigt bra både mentalt och somatiskt. Tog mina prover och var på väg därifrån, träffar mammis och lillebror och blir bjuden på gott fika. Tack för det. <3

När vi väl sitter där ropar någon bakom min rygg, på mammis så vi vänder oss om. Jag känner så väl igen rösten men fattar nada för människan som kommer emot oss i rullstol är inte den människan som ska ha den rösten. Tyvärr var det så, denna kvinna har visat sig har mängder med cancer i kroppen och tyvärr har den ätit upp henne, inget fanns kvar av hennes utseende jämfört med hur jag minns henne. Det var först när hon öppnade sin mun som jag kände igen henne och blev sådär varm i kroppen igen. Och vet ni vad, hon utstrålade hopp, kamp och ren kämpaglöd och var snabb att meddela oss om att vi inte fick hälsa på henne så länge hon hade hemtjänst utan fick allt vänta tills hon blivit frisk och utskriven. Snacka om stark människa och inte ett ljud om sina krämpor eller problem trots att hon satt där som ett benrangel snaggad, med fem dropp-påsar och stora svarta hudförändringar.

Det är otroligt länge sedan jag träffade henne men jag minns henne väldigt mycket från min barndom då hon var mamma till min bästis, och mammas nära väninna samt vi bodde grannar. Jag har alltid gillat henne och känt en sorts trygghet hos henne då hon alltid engagerat sig i mig och vad jag tyckt och tänkt om saker och min åsikt har varit viktig. Inte särskilt vanligt att kompisars föräldrar är så precis.

Mötet idag blev känslomässigt jobbigt och så snart hon skjutsas därifrån så började jag gråta, inne på fiket och mammis lika så. På bussen hem sedan fortsatte jag att böla och har också fått svälja gråten flera gånger resten av kvällen. Dels för hennes skull dels för hennes dotters skull och för att dte är tragiskt och samtidigt läskigt. Att se hur en sjukdom helt kan förvandla en kropp så vansinnigt så man inte ens blir igenkänd, det gör mig mörkrädd. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte räknas till cancer-drabbade-statistiken.

Med hennes kämpaglöd och hopp så känner jag dock en liten strimma av hopp att hon skulle besegra skiten. Hoppet kommer man långt på lika så med en positiv inställning trots eländet. Detta möte var smärtsamt och födde lite tankar hos mig. Det gav också mig hopp och blåste liv i min kämpaglöd, så nu sprakar elden och jag känner mig mer taggad än på länge för allt.