http://soulmates.myshowroom.se/

Jaha det var den friden det. Egentligen borde jag låsa in detta inlägg men orkar inte riktigt bry mig. Skrev förut om samma människa i ett inlåst inlägg och lovade då mig själv att bryta kontakten helt och hållet med henne men det är svårt, personen betyder ändå mycket för mig och det finns många aspekter som gör det svårt att bryta så vi har haft lite kontakt nu i några månader dock har denna person hunnit slänga på luren i örat på mig flera gånger och snäll som jag är så tar jag det om och om igen och när hon sen hör av sig utan varken ursäkt eller förklaring till den mentala misshandeln så smälter jag som smör, av ren och skär kärlek. Så sjukt och jag önskar jag kunde slå av mig alla känslor som en gås gör med vatten men det fungerar bara inte, troligen för att denna människa som ni nog redan listat ut vem det är, är min starkaste biologiska länk.

Ikväll så satt vi i luren och diskuterade för jag har letat en speciell ögonskugga till henne som hon vill ha men har svårt att hitta, och nu har jag hittat så vi diskuterade detta. Sen gick vi in på ett annat samtal (hon är snabb när det gäller samtalsämnen, avbryter bara tvärt med något helt annat så man inte ens får avsluta det man pratade om innan) för att hennes vänner hade sett en sak på fejjan (hela hennes liv kretsar tyvärr runt facebook) och nu hade hon fått för sig att detta var riktat till just henne, så jag började kommenterade det, att jag inte trodde det var så och då kastade hon på luren. Prövade ringa upp men hon hade hunnit stänga av båda mobilerna. Då blev jag så less så jag pratade in ett meddelande på fyra minuter. Sa vad jag tyckte om allt och denna gång fick jag ju också prata till punkt och inte bli överkörd eller få dåligt samvete. Allt är bara så sjukt och jag känner mig ledsen och besviken även på denna sk ”förebild”.

Man måste väl ändå få ha egna uppfattningar och åsikter utan att någon ska lägga på luren när man snackar och/eller bli sur och tycka sämre om en? Min känsla förstärks bara för varje gång att denna människa önskade att det var jag som dog och inte min syster. Smärtsamma tankar men såna tankar föds ju av inte utan anledning eller hur? Nä fy så ensam och oönskad jag känner mig.

Googlade på hennes beteende förut då (förra gången jag skrev om detta) det påminde mycket om paranoia som jag läste om i skolan och ja allt stämmer in. Men vad gör man i såna situationer, nu håller hon på att förstöra massvis och snart vill ingen av hennes närmaste umgås med henne..

Nä nu blir det kvällspromenad för att rensa tankarna.