Kan meddela att vår grillning blev över förväntan.
Tror inte jag ätit så god mat någonsin faktiskt. Så otroligt gott och så lyckat! Då har man ju ändå både hunnit smakat en hel del och lagat mängder med olika rätter men detta tar alla priser. Jag skulle dock vara lyckligare om min urtikaria lagt sig, tyvärr har den förvärrats och det blev ingen bastu för oss. Detta är fjärde dagen och jag kör ju en kur eftersom det är lite mer elakt än det brukar i utbrotten och för att kunna stävja det hela fortare för att kunna inleda min nya medicinering.
Tyvärr har det inte utvecklats som jag önskat och trots min kur så har jag fått angioödem i händer och fötter och jag har tidigare inte upplevt denna smärta så intensivt, det är ren tortyr faktiskt, känns som om någon borrat in något i mina handleder och fotleder och snurrar på dessa titt som tätt, detta samtidigt som jag ständigt har en känsla av att sprängas på varje ställe (handleder och fotleder) och att det bränner och ilar i varje lilla hud-del i dessa områden. Jag känner mig mer än hudlös som jag känner mig emellanåt. Smärta är egentligen ganska så fegt och det genomborrar en hel del om vem man är… desto mer man klagar känns mer svagt har jag fått lära mig enligt böckerna.
Något jag dock fått lära mig genom åren är smärtans betydelse i alla vävnader och även känna HUR alla känns och fått skapa mig en egen uppfattning om allt, fan vad sjukt bra lärdom och vetskap det är, böcker och berättelse i all ära men dom kan verkligen förvränga ens världsbild om allt. Nu menar jag inte att allt är förskönat eller överdrivet, alla sätter sin prägel på orden och det vill även jag göra, och det ska jag.
Smärta är bra, det berättar om att något inte står rätt till i kroppen och att en åtgärd behövs. Kroppen är komplex och behöver också respekt, hur än det är är kroppen fenomenal, när något signalerar måste man också ta det på allvar. Genom åren lär man känna sin kropp, på ett eller annat vis (blir för djupt att gå in på här). Jag tycker mig ändå har fått en god kännedom om min kropp, den har talat om för mig när jag gjort felaktiga och GODA val i mitt liv. Ett tag trodde jag att det spelade in allra mest i allt vad som handlade om min hälsa och försökte leva därefter. Tyvärr hjälpte inte det heller även om jag än idag är övertygad om att det spelar en stor roll i allt vad som handlar om ens hälsa.
Hur som helst, så har svullnader i handleder och fotleder fingrar och fötter som kanske inte till synes bara är 50% är så mycket att tala om men det smärtar bra, inte som att ha ett knä ur led i flera timmar men obehaget växer ändå och vill gärna kittla mig till panik. Tack o lov har jag sinnesnärvaro som duger än så länge och har tagit beslut om att öka medicineringen då jag bara ser att hela sjukdomsförloppet bara stegrar sig och allt går väldigt fort. Jag har ökat på medicineringen 150% kan man säga. Först 50% igår, sen 100% och nu 150% utan något som helst resultat. Just nu känns det till och med läskigt att sova då allt bara ökar hela tiden men eftersom jag också sovit dåligt sista dygnen pga av smärtorna så eskalerar också symtomen…
Allt går hand i hand och jag springer i ett ekorrhjul. Hur som ska jag sova nu, jag har lagt på lite extra lugnande och insomningstablett nu när jag kände att det inte fungerade längre med vare sig övertalning ala kbt och meditation, lugnande tankar, övertygelse och yoga. Smärtorna fortsätter och till och med eskalerar pga sömnbrist så måste jag bara lösa det. Just nu känns det som om någon satt gummisnoddar runt mina handleder och spänner åt dom maximalt så huden inte ens har plats att expandera. Samtidigt punkteras huden på flera ställen och man går in för att riktigt reta mina nerver och skelett. En långsam kvävning av min vävnad börjar infinna sig, bildligt talat då.
Vad gör man, jo man måste öka dosen av medicin massor, vilket jag gjort, jag har gått över från akut Betapred till mer kraftig Predonosylon. Nu fan måste det hända grejer annars måste jag åka in, vilket jag inte alls vill. Visserligen har jag sprutor hemma men jag drar mig verkligen för att ta dom… när jag väl tar dom måste jag fara in akut för utredning och uppföljning efteråt (tar en massa tid), då finns inget annat alternativ. Att sitta på akuten och inte vara dödssjuk dvs att hålla på att kvävas är något jag vill undvika.
Tårna känns som om dom ska sprängas och det är inte bara en visuell känsla, fingrarna ser ut att tillhöra en multigravid övervätskad människa eller nåt. Visst jag har en del feta fingrar pga min fetma men detta är överdrivet och smärtan som annars är nåt jag lärt mig leva med tills vidare är inget jag kan stå ut med längre stunder. Faktiskt.
Varför tar man kortsion egentligen? Det är ju trots allt ganska så skadligt för kroppen? ptja jag är lika förundrad jag, innan min astma förvärrades var jag väldigt ovetande om det hela men tiden och ja allt runt om det hela utvecklades min kunskap om allt och man hittade vägar att ta sig igenom utbrotten, detta har också lett till att jag kunnat hålla mina skov av urtikaria någorlunda i schack. Jag har stor respekt för kortison och har hoppats kunna undvika det i tanke på dess biverkningar men allt kan man inte styra över. Det viktigaste i detta sammanhang känns dock som kunskapen och känslan och beslutsamheten att klara sig igenom all skit utan att stryka med och ändå ha sin kropp i behåll.
Jag har inte varit snäll med min kropp genom åren av olika skäl men alla kan ändå förbättra sig! Något jag ska så snart allt känns lika stabilt som just nu. Jag kan jag vill och jag ska!
