Halvläst bok; Slash – boken som smulade sönder min läslust

Beskrivning:

Från en av vår tids största rockstjärnor kommer nu äntligen biografin som dryper av sex, droger och rock´n´roll.

Efter att ha varit en av frontfigurerna i ett av världens största rockband, är Slash den mest mytomspunne gitarristen någonsin. Från det att han för första gången höll en gitarr i sina händer har han levt ut rock n´rollmyten till hundra procent.

Så fort Slash kunde sätta ihop några ackord och solon kände han att han ville vara med i ett rockband och tillsammans med fyra likasinnade killar blev drömmen verklighet. Guns N´Roses – ett av de största banden genom tiderna hade bildats. Skitiga, vildsinta och lika genuint äkta som gatorna de växt upp på kämpade de sig till den absoluta toppen med flera banbrytande album. Och Slash blev snabbt en rockikon med sina karaktäristiska drag och råa musikstil.

Nu berättar han för första gången någonsin historien om hur bandet bildades, hur de skrev musik som skulle definiera en hel era, hur de överlevde galna världsvida turnéer, hur de överlevde sig själva och hur allt sedan föll isär. Det här är en unik inblick i den skandalomsusade och skygge stjärngitarristens liv där Slash tar oss med på en berg-och-dalbanefärd genom framgångar, drogmissbruk, interna bråk och vilda turnéer.

Bild och beskrivning lånat från Adlibris.se

——————

Jag är ett stort fan av Guns N’ Roses, deras musik är grym och naken och kryper verkligen in i ens inre. Det finns en liten skara artister/grupper som verkligen satt sina spår i mitt liv och bidragit till fina minnen, dit räknas absolut Guns N’ Roses. Kändes självklart att läsa boken om och av gitarristen Slash även om jag är liiite emot just självbiografier av kändisar. Påbörjade boken i höstas, ganska så snart fick jag mina farhågor om typen av biografi besannade och lusten att ens fortsätta började vackla – tjurig som jag är har jag hållit i min princip om att aldrig sluta läsa en bok hur dålig den är, utan att ha läst ut den. Det har ibland gått över en månad utan att jag ens vidrört boken. Mycket olikt mig som annars älskar att läsa och finner både harmoni och styrka i det. I förrgår blev jag dock less, dels har jag en stor hög med spännande böcker som bara väntar på att få bli lästa men så har jag svårare än svårast att finna ro när jag lägger mig vilket resulterar i insomnia, min bästa medicin mot sömnbesvär är ändå stunden i boken så jag kan varva ner – sagt och gjort la jag bort boken trots att jag hade ca 100 sidor kvar! Låter futtigt men attans så skönt det var att sätta näsan i en helt annan. Sen får jag inte glömma myset i sängen med käraste när vi båda ligger och läser.

Ja varför är boken så dålig då tro? Jag har väldigt svårt för böcker som handlar om droger och ett uppenbart skryt och skrän. Tyvärr handlar det mest om sånt och annat destruktivt beteende. Hade jag levt som dom uppenbarligen gjorde hade jag inte alls velat berätta om det för hela världen och än mindre varit stolt. Han må vara en legend på gitarr och låtförfattande/framförande men där stannar det också. Som 14is så betydde bland annat Guns N’ Roses jättemycket så dom flyttade in i mitt rum (väggarna var tapetserade med deras nunor) och på den tiden dyrkade jag hela bandet inte enbart för musiken. Tack och lov var det länge sedan jag lade det tänket på hyllan, att man måste älska hela artisten och inte bara deras musik. Vändpunkten för detta var när Carola Häggqvist kom på tal (har alltid älskat hennes röst) och det blev så stort med hennes tro äktenskap och vice versa, som den ateist jag är rimmade det illa och ja sen dess är min åsikt annorlunda och i denna händelse med boken Slash får jag verkligen vatten på kvarnen…

Visserligen är boken bra författad men storyn sensmoralen och ja säljtricket biter tyvärr inte på mig. Har aldrig tidigare blivit så här dåligt påverkad av någon bok tidigare. Läste så mycket positivt om boken så ana vilken chock jag fick efter bara några kapitel, antagligen har jag dålig smak och är ”fisförnäm” eller nåt men må så vara, ingen jäkla bok ska någonsin mer få smula sönder min lust till att läsa böcker.

Mitt betyg blir: 1 bok av 5

Osäker i dagsläget om jag ens vågar införskaffa boken om/av sångaren Axl Rose… han verkar ju inte vara skarpaste kniven i lådan.

 

 

Bilder lånade från Google.

Ny diagnos kanske?

Imorgon är det dags för ett läkarbesök som jag väntat länge på nu. Det gäller en utredning om bipolär.

Innan vi drog till Norge tog jag upp detta med min dåvarande läkare, att mitt mående är en ren berg och dal bana och att det är enormt svårt att leva normalt. Vi pratade en hel del och kom fram till att jag skulle få något stämningsstabiliserande, men när jag fick höra att den medicinen hade som biverkning (iofs ovanlig) att huden kunde börja spricka upp och att man då måste vara snabb in på akuten innan man blir helt hudlös, så blev jag rädd och ville avvakta det hela. Nu är det iaf dags för nytt besök angående detta, har redan gjort skattningsskalor om dels bipolär och adhd. Till 90% stämmer bipolär in, endast 20% adhd så det kan man iaf utesluta helt och hållet men det visste jag redan :p

Hur som haver, jag ska vara ärlig – jag hoppas verkligen att jag anses ha bipolär som diagnos eftersom det verkligen kan regleras med medicin. Att som idag medicinera mot depression och ångest fungerar inte, det hjälper och lindrar men man måste ju gå lite djupare känner jag, jag har ändå haft min utmattningsdepression i tio år nu och även om jag var rejält trasig och vägen är lång tillbaka så vill jag ha mer konkret hjälp nu, nu när hela min sjukdomsbild är så uppenbar.

Först när jag började fundera på denna diagnos 2006 blev jag lite rädd. Ja jag hade fördomar pga okunskap. När jag läste om bipolär hette det manodepressiv och det var då en mer extrem sjukdom. Bipolär är alltså det mer moderna namnet för manodepressiv och det finns i olika nivåer, jag är väldigt säker på att jag räknas till den ”lättare” nivån men jag kan ju bara gissa. Jag fick frågan häromdagen om jag räknas som aggressiv och då kan jag upplysa att så är inte fallet. Det som är tydligt hos mig är just berg och dal-måendet, dvs ena dagen kan jag må hur bra som helst och nästa morgon vill jag bara ge upp. Enormt energikrävande och mer komplicerat än att bara tänka kognitivt. När jag har mina bättre dagar mår jag som en prinsessa och självförtroende och kämparvilja etc strålar av hela mig. Det negativa när jag mår så bra är att jag tappar behovet av sömn, kroppen vägrar sova och jag känner ingen trötthet trots att jag kan ha städat i många timmar, gått långpromenad, tränat, organiserat och rensat med mera. Som perfektionist så blir det mer jobbigt också eftersom jag inte ger mig förrän något är just perfekt eller ja mer än perfekt ska man nog säga. Sömn måste man ju ha för att orka leva livet. Tyvärr har sömn alltid varit ett problem för mig dels har jag alltid haft ett litet sömnbehov och när det började gå utför för mig dvs att jag höll på att jobba sönder mig och ja levde allmänt destruktivt så tappade jag ju sömnbehovet helt och hållet. Sömn är ju ett behov liksom mat, dryck osv och slutar man äta eller dricka vet vi ju hur det slutar…

Imorgon är det äntligen dags för besöket hos överläkaren, nervöst men samtidigt ser jag fram emot det. Jag vill verkligen börja få ordning på saker o ting nu och komma närmare den harmoni jag strävar efter.

Jag har en rejält stark vilja nu att få ordning på saker och ting dvs hitta harmonin, börja leva för mig själv, hitta välbefinnande, bli sund och börja må bättre även fysiskt. Jag har testat många olika vägar nu och man blir lite desperat tillslut måste jag erkänna, därför är jag nu villig att påbörja en medicinering för en sån här diagnos i hopp om att få avveckla andra mediciner allteftersom.

Tre fukking gånger!

Helt värdelöst med uppdatering här, huga. Hör och häpna men jag har slagit nåt slags förkylnings-influensa-rekord och varit förkyld TRE (!) gånger på fem veckor. När jag blir förkyld får jag räkna med minst tre dagars feber och resten av veckan med blötsnuva och dessa tre gånger var ju inga undantag måste jag säga. Det har tagit enormt mycket kraft av mig och då även mentalt. Har inte orkat sköta det jag ska och än mindre ta mig på olika möten. Riktigt frustrerande faktiskt. Först idag börjar jag återfå min energi och ork och det tackar jag för!

Gamla minnen

Dagen har ägnats åt massa städ och bak och till Twisted Sisters låt Leader of the pack. Underbart skön låt. Jag blir så nostalgisk och minnen från låten väcks till liv. Låtarna som gjordes förr hade onekligen mer tyngd och etsade sig fast. Jag ryser i kroppen av låten och kommer trots mycket lyssnande aldrig att ledsna.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:



Switch to our mobile site