Varför blir man fet egentligen? Hur kan man välja att bli ett fetto?

Det är vanliga frågeställningar har jag märkt och jag ska försöka besvara dom samt lämna en liten koncis bakgrundshistoria

Berättelsen som speglar min fetma

Som barn var jag alltid smal, jag fick ofta höra att jag var bara skelett och ben och att jag måste äta mer. Jag fick också beröm för att jag åt så mycket grönsaker. Mig bekom det dock inte på den tiden, jag åt det som serverades, hemlagad mat och massor av grönsaker men jag hade ett anlag att vara smal. Min benstomme har alltid varit smal.

När pappa flyttade hade vi minskade resurser på matkontot och det blev som det blev, jag blev också en aning magrare. Något jag också fick talat om för mig. Folk påstod att jag hade ätstörningar. När man är max 10 år är man inte insatt i såna påståenden utan blir mest bara ledsen och tror att det är nåt fel på en. Jag började äta mindre då jag trodde ätstörningar enbart beror på att man äter för mycket.

Strax efteråt träffade min mamma en man som var som ett skänk från ovan på många vis. Min pappa har aldrig varit ett praktexemplar, mer motsatsen. Detta såg min styvpappa och ville göra allt för att jag inte skulle lida allt för mycket pga min pappas missunnsamhet.  Han var perfekt i många avseenden min nya pappa. 

Godis och gåvor var aldrig nåt jag var van vid, inte ens lördagsgodis så när jag började fick det blev det som en drog och snart fick jag sura nappar och daim varje dag och då handlade det inte om bara en dubbelpack utan fyra minst. Jag var inte alls van med socker så det blev en ganska så ny smak för mig men jag älskade det såklart och även om jag blev less fort vågade jag inte riktigt låta bli att äta eftersom jag var så tacksam för att någon var så snäll med mig och bara gav mig något.

Eftersom styvpappa också jämt frågade hur det smakade osv så fick jag dåligt samvete om jag inte ätit upp. Så försynt.

Hur som helst skänkte denna styvpappa mig enorm lycka och fyllde upp all den tomhet jag kände gentemot min egen pappa och jag började inse att man inte behövde vara rädd för sin pappa (det handlade om mycket mer om godis och mat vill jag lova).

Åren gick och jag ökade i vikt, men ingen reagerade över detta utan tyckte bara att det var bra att jag hade lite kött på bena äntligen och inte såg sjuklig ut. Jag kom in i puberteten och fick problem med min menstrationscykel direkt och fick börja med hormoner när jag precis fyllt 13. Detta var ingen god idé kan jag säga och ingen upplyste mig om några biverkningar och jag var allt för ung för att ens tänka på biverkningar.

Min lillebror hade också fötts och mamma hade fått komplikationer som tyvärr jag fick för mig var mitt fel. Vikten ökade drastiskt och jag var inte alls underviktig längre. Eftersom vi alltid varit bystiga i vår släkt var inte jag nåt undantag och jag fick började med bh tidigt, innan jag gick upp i vikt. När jag var 10 år började jag med kupa B, i 7an hade jag kupa DD och då var jag inte heller fet. I första ring hade jag 85 F och var lätt överviktig.

När jag var 10 år drabbades jag av knäproblem som yttrade sig i att mina knäskålar åkte ur led, särskilt det ena. Finns att läsa om här. Detta blev riktigt otäcka upplevelser och något som hände minst en gång i månaden. Innan var jag ganska aktiv och gillade att springa, orientering, basket och innebandy. Fort byggde jag dock upp en rädsla runt knät och olyckorna då det dels hände så fort jag gjorde något av dessa aktiviteter, mer eller mindre eller bara upplevelsen. Dessutom gavs det flashbacks och gör än idag. Jag vaknar genomsvettig på morgonen och gråter av psykiskt smärta. Det går inte att beskriva i ord.

Jag började undvika det som innebar risk att knäskålen skulle hoppa ur led. 

På gymnastiken fick jag specialövningar och ja jag blev allmänt drastiskt inaktiv. Händelserna runt knäts urhoppningar blev dramatiska oftast och många gånger fick jag inte tillbaka knäskålen direkt vilket ledde till mer smärtor och traumatiska upplevelser.

Stunderna på sjukhuset när man skulle tappa knäet med en stor spruta in i knäleden utan smärtlindring blev också något av flera traumatiska upplevelser. Jag minns min ungdom mestadels hoppandes på kryckor och det känns tragiskt. Men jag blev stark i armarna i alla fall. :)

Hur som helst, jag började öka ganska kraftigt i vikt, dels för ändrade matvanor pga av att mamma inte orkade laga hemlagad mat, ökat godisintag, hormoner och min minskade aktivitet.

Omedvetet tror jag också i efterhand att jag lite accepterade ökningen då jag lidit i flera år av att få höra hur mager jag var. Dock insåg jag aldrig allvaret i det hela och vilken kamp det skulle bli att nå tillbaka till en hälsosam vikt.  Jag kan aldrig under denna tid stoltsera med ett hälsosamt leverne för det var långt ifrån hur jag levde. Dels var det dåliga matvanor hemma men jag hade också jämt fullt upp med allt möjligt, jag förstod aldrig vikten av att varva ner och ta det lugnt. Allt mer mer aktivitet och stress fick mig att må bra vilket övertygade jag mig själv om det också. Vilket jag fick ”betala” för sedan, inga p-piller passade heller min kropp, jag provade det ena och det andra och det fick mig att må skit på alla vis och även ge ökat hunger och dra på mig ännu mera vikt i form av vätska.

Mycket hände under åren som tonåring och man skulle behöva veta helheten för att förstå allt men mycket är naket och inget jag varken vill eller kan outa här, men dessa händelser har också bidragit till mitt osunda beteende när det gäller mat både direkt men även indirekt. Jag kommer som sagt inte att skriva om det allt för nakna händelserna här, ni får mejla om ni är allt för nyfikna.

Jag levde som sagt destruktivt och tog aldrig hand om mig själv, sömn och matvanor existerade inte bland annat. Ibland åt jag inte på flera dagar och när jag sedan åt blev det i stora mängder.

År 2000 var året då min kropp bestämde sig för att allt var nog. Jag var sjuk konstant hela början av året, inga infektioner läkte ut och jag bara ignorerade och fortsatte jobba. Att jobba hade blivit ett verktyg sen fler år tillbaka för att bedöva massa smärta och efter att jag tog studenten kunde jag jobba hur mycket jag ville – trodde jag!

Jag träffade Johnny våren 2000 och vi blev ett par ganska snabbt. I slutet på sommaren ville han att jag skulle ta semester, något jag aldrig gjort innan. Jag hade bara tagit ut min semester i pengar och också sparat den. Efter mycket om och  men tog jag semester och åkte i fem veckor till Stockholm. 

Dessa veckor blev hemska. Och jag fattade ingenting men allt det är en annan historia.

Jag led i alla fall av allvarliga stresssytom och var nära min kollaps. Strax efter detta insjuknande jag allvarligt och fick sjukskriva mig. Jag blev påtvingad antidepressiva för att ens få fortsätta vara sjukskriven  för att det skulle utredas och bearbetas kring min diagnos utmattningsdepression.

I samma veva hade jag p-spruta som p-medel och det fungerade inte alls och jag gick upp 7 kilo på mindre än en månad. Pga av okunskap fattade jag nada och ville väl inte heller inse problemen då allt var komplicerat och jag annars mådde bra av p-medlet (något jag inte gjort innan i andra avseenden). Då hade jag testat sex p-piller, ett mini-piller och kopparspiral som jag svimmade av och fick blodbrist av i 10 månader.

Hur som helst, jag fick börja med ett antidepressivt medel och det hjälpte väl ungefär till 50% så man ville öka effekten till mig och lade på till medicin. Det var en underläkare som gjorde detta och han hade ju ingen info om min historia uppenbarligen.. Han gav mig Remeron, nåt som tydligen är vanligt att orsaka viktuppgång. I alla fall så gick jag upp 11kg på en månad utan att ha ändrat mitt matbeteende (även om det inte var bra innan), dock stod jag stilla på vågen i flera månader innan.

Man laborerade en hel del med min medicin och det hände en hel del i min närmaste omgivning under några år som gjorde det svårt att fokusera och se framåt, det motarbetade kan man säga och allt bara eskalerade i nya nivåer – mitt sett att ens stå ut blev att tröstäta, även om jag inte åt i kopiösa mängder okontrollerat blev det i alla fall ohälsosamt eftersom jag inte orkade röra på mig i samma utsträckning, dels pga sjukdomen (fysiskt, kunde inte ha kläder eller annan beröring vissa dagar, inte ens sova i sängen) och psykiskt för hur jag mådde (blev likgiltig och håglös) men sen också för värken i knäna (hade ärrbildningar efter tre operationer som började påkalla uppmärksamhet och gör än idag mer om något).

Min hälsa har sedan kantats av min utmattningsdepression som gått över mer och mer till enbart depression och gjort mig handikappad på flera vis. Jag har också drabbats av andra åkommor som försvårat min väg tillbaka till ett hälsosamt liv.

Vikten har tagit stryk på grund dels av dåliga matförhållande och grundkunskap kring allt från första början, sen stegrade  det till tröstätning och samtidigt mediciner som påverkade nig negativt utan att ha en tanke på det. Man skulle kunna säga att tröstätningen blev som ett strössel på den redan fulla tårtan, i all okunskap – för att stå ut med all smärta.

Vikten och problemen kring den är inget jag lägger som skuld på någon annan, allt hänger helt på mig själv i slutänden även om det finns händelser som dragit sitt strå till stacken.

Svar;

Varför blir man fet egentligen?

Allt är individuellt, alla har sin egen historia. I många fall handlar det om dålig karaktär, men oftast inte enbart det. Min egen erfarenhet dels min egen och vad jag jobbat med visar att det ”krävs” mer händelser i ens liv för att man ska komma in i denna obalans med kroppen.  Man tänker absolut inte att man ska bli fet.

Hur kan man välja att bli ett fetto?

Det är faktiskt inget man väljer – idag lär det låta som en klyscha men det är faktiskt så i det stora hela i alla fall. man sitter verkligen inte och väljer på en blankett att man ska bli fet. Det mesta som handlar som psykiskt ohälsa däribland osund övervikt grundar sig i psykiska besvär. Jag själv skulle dock inte kalla det besvär då det känns som något naturligt, något som alla kan drabbas av när som helt. Visserligen är det så med alla psykiska sjukdomar liksom somatiska sjukdomar men somatiska sjukdomar har rean så stort fokus så det är inte värt att lägga ner en enskild hemsidas energi på det.